En artikel i Kyrkans Tidning 36/13, skriven av Johanna Nilsson, föranleder mig att fundera över vad det egentligen är kyrkan säger om Kristi återkomst och det eviga livet.
I Augsburgska bekännelsen (XVII) kan vi läsa att: ” Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.”

Hur tolkar kyrkan detta i dag? På sin höjd hör jag mummel om att det inte är något vi ska spekulera i. Men många av oss köper inte mummel, vi vill ges en möjlighet att förstå. Det kanske är dags att revidera språket, och fundera över hur vi ska förhålla oss till en del av innehållet i bekännelseskrifterna. Går det överhuvudtaget att tala om någonting i Bibeln och samtidigt vara intellektuellt trovärdig? Är det möjligt att tro utan att framstå som en komplett idiot? Måste inte Bibeln läsas i ljuset av vad vi i dag vet om världen och universum?
Är kyrkans stora förändrings­iver när det gäller det yttre, ett symptom på hennes ovilja att ta tag i det viktigaste, det inre, det obekväma och svårsmälta? Det har jag i så fall en viss förståelse för. Många av oss kan väl drabbas av en plötslig iver att putsa fönster och påta i trädgården när ett arbete måste göras som är svårhanterligt och kräver all vår tid och energi.

Den bibliska berättelsen, och den kristna tolkningen av den, har länge utgjort en mäktig och effektiv myt, skänkt människor mening och sammanhang, tro och hopp, och en plats i en storslagen berättelse. Men världen har vidgats, den förändras ofattbart snabbt, och för att teologin skall vara fortsatt relevant krävs teologer som står med bägge fötterna på jorden och är vetenskapligt pålästa.

Världen är inte längre liten och behändig, den moderna människan lever i ett ofattbart stort universum, kanske ett multiversum. Individen tar plats som en person som känner sitt värde och sin dignitet och kräver att få tänka själv och välja fritt. En efter en kliver vi ur vår sedan länge urvuxna religiösa kostym, och står här nakna och frusna och utan nya kläder. Kyrkan förkunnar skapelseberättelsen, syndafallet, jungfrufödelsen, Kristi försoningsverk, Jesu återkomst, domen och helvetet. Detta ställs mot evolution, naturlagar, förmultning, kretslopp, entropi, frihet och personligt ansvar. Om cirka fem miljarder år är solens energi förbrukad, universum utvidgas allt snabbare och går kanske mot sin död, forskarna i dag räknar med att det kan finnas liv på otaliga planeter. Har då Kristus även får därute som inte tillhör den här fållan? Vilka bilder, vilka ord använder vi, och spelar det överhuvudtaget någon roll vad vi pratar om i kyrkorna när det bara är de som hört oss förut som är där.

Vi vet att man inte kan mata vuxna människor med välling, då svälter de ihjäl eller går till ett annat utfodringsställe. Men man kan inte heller servera ett smörgåsbord av antika och medeltida begrepp och föreställningar utan att förklara dem så att de blir begripliga och trovärdiga också för en modern och bildad människa. Ingen vill ha sönderkokt föda, utan näringsriktig mat med tuggmotstånd. Skapelseberättelsen börjar i Genesis och slutar i den nytestamentliga eskatologin. Om vi dumpar det sista hoppfulla kapitlet återstår endast: Entropi. Död. Utslocknande. Hopplöshet. Kan man överhuvudtaget begripa en berättelse om man inte läser slutet?

Vår värld står inför ofattbara hot. Hur ska det gå för oss och våra barn. Var alla våra framsteg, alla våra drömmar och förhoppningar förgäves? Vi som anar att allt kan gå åt helvete söker nog inte i första hand efter längtan och tröst. Det är hopp vi behöver. Det ger löftet om Kristi återkomst.

En öppen fråga: Om syndafallet inte skett, skulle Jesus då ha fötts. Var inkarnationen en i tid och rum isolerad händelse, med det enda syftet att frälsa människan från hennes synder, eller är den en pågående skapelseprocess, en monumental kärleksakt, vilken tog sin början i begynnelsen och fullbordas vid tidens slut. Kanske handlar allt det här inte i första hand om syndernas förlåtelse, utan om hur kärleken skapar sig en universell kropp. Inkarnerar.

Suzanne Rahm
präst i Sövestadsbygdens församling, krönikör