Det rena och klara evangeliet har både sett ut och tolkats rätt olika under skilda tider. Ibland har det vunnit anhängare, ibland har dessa övergett åtminstone kyrkan, men inte sin tro.
Jag vet att det är det inte är så få som har lämnat kyrkan just för att de har funnit den paternalistisk, maktfullkomlig och i både liv och lära alltför långt från det glada och befriande budskap Jesus en gång förkunnade.

Vi har inte rätt att skylla på den religionsfientliga debatten, politikerna, skolan eller tidsandan om vi inte först ställer oss den självkritiska frågan om hur vi har valt att synliggöra evangelium. I Finland skedde den absolut allra största nedgången i samband med en TV-debatt om homosexualitet i oktober 2010.

Upprinnelsen var en kristen riksdagsledamot som i kraft av sin syn på ”det rena och klara evangeliet” i skarpa ordalag fördömde samkönad kärlek, liksom allmänt också sexuella förhållanden före äktenskapet. Under den efterföljande livliga mediedebatten vågade ingen ansvarig representant för kyrkan tydligt markera att evangeliet faktiskt kan tolkas på helt andra sätt. Kyrkans tystnad och hummanden ledde till att på tre veckor lämnade 40 000 människor då kyrkan, lika många som normalt under ett helt år.
Kyrkans kultur verkar uppmuntra till tystnad i frågor som kan vara kontroversiella. Då är det inte så konstigt att de som ändå är positiva till kyrkan, är det på grund av vad kyrkan gör, alltså diakonin och alla medmänskliga insatser i samband med olyckor, kriser och dödsfall.

Men det finns också församlingar som växer just på grund av sitt arbetssätt med ett glädjerikt evangelium i både ord och handling. Katarina och S:ta Clara i Stockholm, liksom utlandskyrkan är kanske de bästa exemplen just nu.
I Skut går det på varje anställd i snitt 20 frivilliga, på många håll mycket mer än så. Här hemma är det ofta tvärtom. Kyrkan är de anställdas kyrka, och ”vi och dom”-tänkandet, särskilt när det sker i en grötmyndig ton, passar varken evangeliet eller vår tids myndiga medborgare. Om vi inte lyckas återskapa kyrkan som ett vi, kan vi glömma folkkyrkan och i stället bli en sekt bland många andra.