Kommunikationsansvarig vid Nämnden för utbildning, forskning och kultur borde bli lite orolig. Budskapet är tydligt: diakon går inte längre att utbilda sig till.
Kyrkans Tidnings artikel är inte särskilt informativ. Kort står det att ”Från och med 2014 blir det bara möjligt att ta diakonexamen i Lund och Uppsala.” Dia­konexamen är dock något som sedan 2000 hör domkapitlen till, varför det av artikeln verkar som att diakon kan man möjligen bli i Uppsala och Lunds stift, ingen annanstans.

Någon form av korrektiv borde utgå från kyrkokansliet i Uppsala. Den informationen får gärna utveckla det kortfattade budskapet från Hakon Lång­-ström om att diakonutbildningen ”blir tydligt karitativ”. Så har inriktningen varit länge. Det är mer intressant att fråga sig vad den nya utbildningen ska ge för kunskapsbas för diakoner framöver.
En välfärdsarbetare agerar alltid i relation till den socialpolitik som bedrivs. I ett Stockholm som urbaniserades utan offentliga välfärdssystem blev diakonissorna i slutet av 1800-talet pionjärer för det kommande 1900-talets utveckling av välfärdsprofessioner. Efterkrigstidens välfärdssamhälle utraderade nästan kyrkans diakoni och Alva Myrdal höll ett avskedstal och tackade kyrkan för dess välfärdsinsatser vid diakonins riksmöte 1970. Den omsorgsuppgift som enligt statsrådet återstod för kyrkan var den existentiella ensamheten.

Läget är i dag annorlunda, ideell sektor får gärna ta på sig arbetsuppgifter, mångfald är ett begrepp som laddas med allehanda projektioner.
Så, vilket välfärdssamhälle ska diakonen utbildas till i dag? Vilken roll ser nämnden i Uppsala för det församlingsdiakonala arbetet?
Ska det relateras till det individcentrerade arbetet som i det sociala arbetets tradition kallas case work? Eller ska det diakonala arbetet anträda den andra linjen i det klassiska sociala arbetet: settlementrörelsen, det som ibland kallas community work, mobiliseringen av lokalsamhällets nätverk? Eller är det den tyska socialpedagogiska traditionen, som många diakoner där är utbildade för? Alternativt en mer professionaliserad terapeutisk roll där konfidenter erbjuds behandling enligt evidensbaserade metoder? Eller, utifrån kyrkokansliets nyligen arrangerade konferens om socialt företagande, är det entreprenörer som ska utbildas i Uppsala?

I ett samhälle med en socialpolitik som antar drag av det övriga Europas samtidigt som traditionella moraliska gemenskaper fragmentiseras är det en viktig diskussion att föra hur relationen mellan välfärdssystem, välfärdsarbetare och medborgare ser ut. För kyrkans del blir en sådan brännpunkt diakonens roll – och därmed utbildning. Jag är nyfiken på nämndens syn på saken!

Stig Linde
diakon, filosofie doktor i socialt arbete