Kyrkohandboken

Dysfunktionell process bakom handboken

Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande, skriver 14 undertecknare, däribland professor Folke Bohlin.

Vi har i olika skeden under perioden 2011–2016 fått se processen med kyrkohandboksförslaget inifrån och kunnat bevittna ett icke fungerande arbete, som aldrig tagit itu med de utmaningar som arbete med kyrkans liturgi och gudstjänstmusik innebär.

Att man inte kunnat behålla de musikmedarbetare man anlitat i projektet är betecknande för en starkt forcerad arbetsmodell där tidsplan, personlig och hier-arkisk prestige samt en slutenhet kring tillgänglig information överordnats alla andra syften.

Vi vet nu att detta härrör från en plötslig omorganisering våren 2010. Handhavandet har sedan dess upplevts som en stark kontrast till den öppenhet, diskussionsvilja och inklusivitet som präglade arbetet med de kyrkliga böckerna under 60-, 70- och 80-talen, och med KHF 2000.

En musikhandläggare som i tidigare skede var mer kritisk än någon annan (oklart om detta gäller ännu) och som 2014 kallade arbetet ”ett slags improvisation utan inre sammanhang” är nu den som man klamrar sig fast vid.

Hellre än att påbörja det viktiga arbetet med de problem och brister som påpekas i hundratals församlingsremisser, artiklar och insändare ägnar man energi åt att försöka etablera bilden att ”det rör sig om allmänt missnöje hos musikerna även i andra frågor” och liknande. Både kyrkomötesledamöter och biskopar har visserligen uttryckt sig kritiskt till både process och resultat, och sagt sig villiga att ta itu med problemen, men ännu har ingenting kommit av detta.

Vi vill i detta skede liksom de närmare hälften i kyrkomötets gudstjänstutskott som anmält avvikande mening eller reservation ta detta tillfälle i akt att meddela att vi på intet sätt kan stå bakom det material som nu läggs fram. Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande.

Framtiden får söka svar till varför man valde att omorganisera och forcera arbetet år 2010 och varför ärkebiskopens löfte från 2014 om ett omtag i arbetet inte infriades. Den sammanställning av remissvaren som presenterats för kyrkomötets ledamöter är lindrigt sagt tendentiös. Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.

Varför tog man aldrig tid att definiera mål och direktiv för vad man ville åstadkomma med musiken? Att ansvariga under fem års tid försuttit alla chanser att ta tag i arbetet på allvar är djupt tragiskt, inte bara för att förtroendet för gudstjänstutveckling på nationell nivå är kört i botten, utan också för att man visat att man i grunden inte tar något ansvar för framtidens gudstjänstliv utan sätter prestige och process-orientering framför församlingarnas behov och synpunkter.

Folke Bohlin

Jan H. Börjesson

Eva Haettner Aurelius

Johan Hammarström

Mattias Lundberg

Peter Lundborg

Maria Löfberg

Karin Nelson

Joakim Olsson Kruse

Johan-Magnus Sjöberg

Agneta Sköld

Mattias Wager

Lars Åberg

Marie Englund Hyllstam

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken