Under en tid har jag undrat och även ringt kyrkokansliet och frågat vad som händer.
I Kyrkans Tidning nummer 8/14 ger Cristina Grenholm en bild av att biskopsmötet och kyrkstyrelsen under en tid oroat sig för att Svenska kyrkans gudstjänster blivit allt mer vildvuxna under de senaste åren.
Menar man då de känslostarka De profundis-förbönerna som konfirmanderna skriver ibland? Något annat känner jag inte till, men det kanske finns församlingar som tar sitt uppdrag på så stort allvar att de i sina gudstjänster väljer ett tilltal som besökarna förstår och kan bevara i sina hjärtan, men troheten mot den nuvarande handboken kanske väger tyngre. Om farliga tendenser dyker upp så har ju kontraktsprostarna mandat att styra upp.
Själv har jag inte den teologiska kompetensen som krävs för att uttala mig om de nya formuleringarna, även om jag kan ha personliga åsikter, men den nyskrivna musiken kan jag recensera. Det är nämligen så att mina elever inte skulle få godkänt om de visade upp något sådant. Jag skulle få rätta satslära, melodilära – Palestrina håller fortfarande, även i popsammanhang – och även kritisera harmoniska förlopp som är alltför platta.
Att sända ut ett material i detta skick är en förolämpning mot kyrkomusikerkåren.Den enda expert som nämns i artikeln är Lars Åberg, och här undrar jag varför han inte fick igenom sitt förslag att skicka bollen vidare till Föreningen svenska tonsättare och Sveriges kompositörer och textförfattare. Dessa professionella yrkesgrupper kan, förutom att skapa musik i världsklass, även jobba snabbt, så handboksarbetet skulle på intet sätt ha sinkats.
Jag undrar också om den nuvarande handboken är den mest akuta frågan för Svenska kyrkan i dag, men med ett antal sakkunniga ska väl även detta projekt kunna bärgas.
John Rosenqvist Lidström
Södertälje
LÄGG TILL NY KOMMENTAR