Kyrkohandboken

En handbok som lider av förflackning och konstnärligt utarmande

Det är svårt att tro att inte en enda av tretton biskopar besitter tillräckligt mycket musikalisk bildning, kunskap i liturgisk estetik och dramaturgi för att känna sig rejält obekväm med denna ”nya ordning” som hellre än förnyelse kan kallas en kolonisation.

”Detta är inte en förnyelse av kyrkan, utan en kolonisation.” Så uttryckte sig påve Franciskus för några år sedan, utan ett spår av uppgivenhet. Istället manade han till vaksamhet och kamp för att bevara det, som är kyrkans ursprungliga skönhet och tradition.

Så tycks det vara ett globalt, eller åtminstone ett europeiskt fenomen att förändra våra gudstjänstordningar och handböcker på gränsen till oigenkännlighet. Det som nu händer i Sverige med kyrkohandboken är alltså inget typiskt svenskt fenomen.

Varför Svenska kyrkan är så unik, beror på flera faktorer och alla dessa tänker jag inte gå in på här, men det som kännetecknar kyrkan över hela vårt land är att varje kyrkobyggnad är en strävan efter att uppnå mesta möjliga skönhet till det mesta möjliga goda som är Gud. Jag avstår från att nämna undantagen. Inte sällan byggdes den av bönder och arbetare i trakten. De mest framstående arkitekter man kunde finna, fick rita kyrkan. De skickligaste glasmästarna gjorde fönstren. De mest skickade möbelsnickarna tillverkade bänkar och utsmyckningar. Textilkonstnärerna. Skräddarna. Tygerna. Allt var av den högsta kvalitet man kunde få tag på och hade råd till.

Vi fostrades i skönhet. Rikemansbarn och torparbarn i samma rum en dag i veckan. I skolan möttes de lika lite då som nu. De rika barnen hade inte sällan guvernanter. De fattiga hade inte råd att gå till skolan, om där ens fanns någon.

Därtill kom gudstjänsterna. Utmejslade genom åren som gått sedan urkyrkorna och martyrerna. Olika delar, var och en med sin egen psykologiska, dramatiska och andliga betydelse i högsta möjliga skönhet och närhet till det djupa. Och sist men inte minst musiken, komponerad av de allra främsta genom alla tider i hela Europa, Afrika och Asien.

Till och med de allra fattigaste välkomnades alltså in till ett rum av yppersta skönhet.

Därför har jag så svårt för att tro på att där inte finns en enda av tretton biskopar, som besitter tillräckligt mycket musikalisk bildning, kunskap i liturgisk estetik och dramaturgi för att känna sig rejält obekväm med denna ”nya ordning” som jag hellre än förnyelse skulle vilja kalla en kolonisation. Jag är som sagt i gott sällskap. En kolonisation på väg att genomföras av människor och idéer, som inte har sin förankring i Svenska kyrkan. Jag vill inte tro det. Att våra biskopar sjunker in i en slags förmäten självgodhet, glada över att ha uppnått denna utmärkta tjänst, fast beslutna att lyda vad som helst, bara de inte riktar kritik mot varandra, sig själva eller eventuell överordnad.

Jag kan inte tro annat än att där finns en slags dold agenda. Och jag skulle allt bra gärna vilja veta vilken. Det verkar som om kyrkoledningens syfte är att ta den sociala kontrollen över kyrkan och att göra detta genom två effektiva och sedan urminnes tider kända åtgärder.

Den ena åtgärden är att upphöja det mediokra, och förminska det geniala. Detta leder allt som oftast till att de intelligenta känner sig osäkra och tror att deras intelligens, konstnärlighet, genialitet inte räcker till. Detta främjar håglöshet och apati hos de mest geniala.

Den andra är; att om dessa kunniga av någon anledning, sin osäkerhet till trots, skulle yttra sig, se till att de öppet blir hånade för att inte vara tillräckligt folkliga utan elitistiska. Några skall skällas för bakåtsträvare eller och placeras in i en grupp av mörkerkrafter. Detta är vad som är i linje med två av de viktigaste stegen i övertagandet av den sociala kontrollen.

Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?

Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande. Skiljelinjerna och exklusiviteten kommer att ligga på helt andra plan än tidigare, men de är betydligt strängare än förr.

Detta är riskerna som vår kyrkas ledning tar:


De intellektuella göre sig icke besvär.
Dramaturger göre sig icke besvär.
Elitidrottare göre sig icke besvär.
Ensamma mammor göre sig icke besvär.
Fattiga, göre sig icke besvär.
Filosofer göre sig icke besvär.
Främlingar göre sig icke besvär.
Författare göre sig icke besvär.

Gamla som har en innerlig längtan efter det gudomliga och är väl bekanta
med sin kyrka, göre sig icke besvär.

Kvinnor i allmänhet och äldre i synnerhet göre sig icke besvär.
Konstnärer göre sig icke besvär.
Människor som varsamt öppnar sig för det heliga mysteriet i skönhet göre sig icke besvär.
Musiker med högre utbildning göre sig icke besvär.
Poeter göre sig icke besvär.
Pensionärer göre sig icke besvär.
Regissörer göre er icke besvär.
Rika göre sig icke besvär.
Skådespelare göre sig icke besvär.
Ungdomar som söker något annat än förströelse, göre sig icke besvär.

Övriga är varmt välkomna till vår nya kyrka.

 

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken