• Ett enda kyrkoråd för hela Malmö har ensam beslutsrätt. På bilden Turning Torso. Foto: Shutterstock

En kyrka av förlorare

Församlingsbegreppet har förlorat sin betydelse. Till de stora förlorarna hör de förtroendevalda. Men också de anställda.

Vad gör en församling till en församling? Svaret är självklart för de flesta. En församling har med gudstjänsten att göra och med dem som samlas till gudstjänst. Från den utgångspunkten växer sedan det andra, det territoriella ansvaret lika väl som ansvar för ekonomi och personal.

Den lokala gudstjänstfirande församlingen är således den nödvändiga utgångspunkten. Där äger det för kyrkan konstitutiva rum, mötet med levande Gud. När den gudstjänstfirande församlingen är utgångspunkten blir strukturen en följd av denna.

Mot den bakgrunden skapas de tjänligaste strukturerna. Einar Billing uttryckte det en gång så, att strukturen måste vara ”ett rent käril för evangeliet”. Detta gudsmöte i ord och sakrament leder sedan över i andra möten människor emellan, vilket vi ibland kallar liturgin efter liturgin, alltså i diakoni, evangelisation och mission. Så fungerar myndiga och ansvarstagande församlingar.

Somligt kan man dock med fördel samverka i med andra församlingar och ta ett gemensamt ansvar, till exempel för stadsmission, sjukhuskyrka och begravningsväsende. Lämpligen sker detta genom en omfattande delegation från myndiga församlingar till samordnande organ, som får en för församlingslivet stödjande funktion, en samverkan i dess verkliga betydelse.

Strukturutredningen tog inte sin utgångspunkt i detta självklara. Konsekvenserna börjar redan bli synliga. I de allra största pastoraten, inte minst i Malmö som är den horisont från vilken vi skriver, märks det tydligt.

Så har själva församlingsbegreppet förlorat sin betydelse. Av Malmös tidigare sexton pastorat har det blivit sex församlingar. Tio tidigare pastorat finns i dag inte ens som församlingsbegrepp. Till dessa hör sådana som Slottsstaden, Kirseberg och Bunkeflo, var och en tydligt profilerad. Men dessa finns inte längre som församlingar, de kallas enbart kyrkor. Församlingsbegreppet har således lösgjorts från hur man ursprungligen, teologiskt och pastoralt har förstått och normalt förstår ”församling”.

Till de stora förlorarna hör även de förtroendevalda. Ett enda kyrkoråd för hela Malmö har ensam beslutsrätt. Församlingsråd och verksamhetsråd i de lokala kyrkorna saknar annan beslutsrätt än den som ges på delegation. Och delegationer har inte getts. Det absoluta flertalet förtroendevalda har således egentligen ingen uppgift, de beslutar i praktiken om i stort sett ingenting. De ska samtala om visserligen angelägna ting men utan mandat att besluta.

Men också de anställda hör till förlorarna, då en tydlig tendens är att funktion blir viktigare än person, en professionalisering av kyrkan som fokuserar mer på församlingen som yrkesfolk än som medmänniskor. Anställda blir utbytbara och flyttbara.

Så kan det vara i en koncern eller organisation med fokus på service. Där kan det vara rimligt med en långtgående centralisering, vilket dock inte gäller kyrkan. I Malmö pågår denna centralisering genom att hela staden får en enda pastorsexpedition och bokningscentral. Lokala assistenttjänster dras in och all ledning är centraliserad. Det positiva med personliga möten går lätt förlorad. Den som söker sig till kyrkan om så bara för att boka en kyrklig handling behöver möta människor som skapar kontinuitet och personlig närvaro.

Ännu en märkbar allvarlig konsekvens är att tidigare kyrkoherdar med ansvar och engagemang tillsatta av kyrkoråden på platsen har ersatts av lokala arbetsledare och församlingsherdar (titlar som inte ens finns i KO), vilka tillsätts av den centrala ledningen, främst då av den nye kyrkoherden över det numera gigantiska pastoratet.

Följden är att dessa lokala ledare är enkelt utbytbara, vilket riskerar att påverka det långsiktiga församlingsbyggandet och stärka det konforma. Den utlovade mångfalden riskerar att stöpas om i samma form. Att endast en av sexton kyrkoherdar finns kvar på sin tidigare plats säger något, liksom att endast en handfull av dem ännu är kvar i Malmö.

Gudstjänstfirande församlingar med territoriell förankring måste vara myndiga enheter med mandat att besluta i egna angelägenheter. Det lokala är viktigt, där lever kyrkan. Församlingarna behöver synliggöras och gudstjänstfirarna få det ansvar som tillhör dem. Eftersom man lidit en stor identitetsförlust, är nu risken att uppgivenheten lokalt blir påtaglig. Så har det blivit i Malmö. Och det blev inte bra.

Denna situation kan tills vidare lösas med en tvingande och långtgående delegation och en snar förändring av församlingsindelningen.

Börje Engström
Carl Axel Aurelius
Berth Löndahl
Jan Bergendorf

REKOMMENDERAT