Bildvalet till insändaren räknar jag med att redaktionen har gjort.
Mycket av det som sägs i debattinlägget menar jag har goda skäl för sig. Det som Anna-Karin Hammar och Bertil Murray skriver om satsning på små församlingsgemenskaper ansluter, som jag ser det, till vad kyrkomötet har beslutat om kommande lokal struktur. Till exempel tillkom ”distrikt” när församlingsindelningen var mer statisk än de senaste tio åren. Att låta dem bli det som de till sin funktion ofta är, alltså församlingar, borde närmast vara självklart.

Ibland får jag intrycket att pastoratet tillmäts en betydelse som man inte kan utläsa av beslutade kyrkoordningsändringar. I kyrkoordningen talas förtfarande om församlingens grundläggande uppgift att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Regleringen av gudstjänstlivet bygger på församlingen som gudstjänstgemenskap. Det är med församlingsrådet som kyrkoherden ska samverka i beslut om församlingens gudstjänster. Pastoratets ansvar anges som ett övergripande lokalt ansvar för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Församlingen är det primära subjektet.

På en punkt menar jag att det finns anledning att ställa sig frågande till debattinlägget. Det gäller begreppet ”församlingsherde”. Är verkligen ”herde” rätt benämning, om man nu ska skapa ett nytt begrepp? Första gången jag hörde detta, associerade jag till det som bilden till debattinlägget gör tydligt i överkant. En skock får som vallas och leds av den ende som vet något om vart man ska ta vägen. (På bilden finns i bakgrunden en hund som kanske illustrerar stiftets tillsyn?) I en ansvarstagande gemenskap behövs en ansvarsfördelning med bred delaktighet. Då bör man undvika begrepp som leder tankarna åt helt andra håll. Något eget bra förslag har jag inte, och man får väl vara tacksam att det nutida modeordet coach inte dykt upp i sammanhanget.

Gunnar Edqvist