Flytta på fridshälsningen

En alternativ placering av fridshälsningen skulle bilda en brygga mellan Ordet och Måltiden, enligt debattörerna. Bilden är från Umeå stadskyrka. Foto: Lars Rindeskog

Debatt | 12

STÖRRE STILLHET. Om fridshälsningen flyttas till precis före tillredelsen av bröd och vin blir det lugnare i kyrkorummet, skriver Mikael Löwegren och Mikael Isacson.

Barbro Matzols gör sig nog till tolk för fler när hon i Kyrkans Tidning nummer 34/14 kommenterar fridshälsningen i mässan. Liksom inom den katolska kyrkan fungerar den ibland mindre väl. Det finns därför en viss ambivalens hos många gudstjänstfirare.

Det första som bör sägas är att fridshälsningen är ett frivilligt moment. Ingen församling måste utväxla Herrens frid i samband med brödsbrytelsen. Det finns tillfällen då det är mind­re passande, ibland kanske olämpligt. Formerna för fridshälsningen behöver också alltid tänkas igenom lokalt.

Sedan måste man nog ändå konstatera att på det stora hela uppfattas fridshälsningen som något positivt. Den relativt snabba spridningen av seden över Svenska kyrkan tyder på det. Bara detta att få hälsa på varandra upplevs som värdefullt.

Genom fridshälsningen har Svenska kyrkans nattvardsförståelse vidgats. Det blir tydligare att nattvarden firas som en gemenskapsmåltid med flera dimensioner av relationer. Vi är inte bara ett antal individer som tar emot Kristus i kommunionen utan en gemenskap. Det djupa sambandet mellan Kristi kropp i form av kyrkan/församlingen och Kristi kropp på altaret blir på detta sätt synliggjort.

Man kan tänka sig en alternativ placering av Herrens frid. I flera oss närstående samfund (till exempel Church of England och Evangelical Lutheran Church in America) ligger fridshälsningen precis före tillredelsen. Förslag på en svensk utformning i linje med detta finns i det av oss redigerade Missale (Artos förlag 2008).

Naturligtvis bortfaller Herrens frid då helt på sin vanliga plats före O Guds Lamm. På detta sätt kan man återvinna en större stillhet inför att gå fram till nattvardsbordet.

Med den alternativa placeringen kommer fridshälsningen däremot vid ett tillfälle då det redan kan vara rörligt i rummet: kollekten kanske ska pålysas och tas upp medan offertoriepsalmen sjungs och bröd/vin bäras fram till altaret. Dessutom kommer fridshälsningen här på ett mer naturligt ställe i mässan och bildar en brygga mellan Ordet och Måltiden: förbönens omsorg om människor följs av ett moment av personlig kontakt och öppenhet inför nattvardsfirandet.

Inte minst blir fridshälsningen placerad före offertoriet en konkret tillämpning av Jesu egna ord: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23f).

Mikael Löwegren
Ryssby, präst, retreatledare
och skribent
Mikael Isacson
Lilla Edet, Kyrkoherde, teol. dr

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
13 Kommentarer Logga in för att kommentera

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

About text formats

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Maria Ottensten
Just detta diskuterade vi i vårt arbetslag häromdagen. Vi var helt inne på denna linje - fridshälsningen borde flyttas, antingen till alldeles före offertoriet, eller så till gudstjänsten inledning. Dessa två alternativ finns i liturgin för Scottish Episcopal Church (anglikaner!) och i gudstjänster tillsammans med vår skotska vänförsamling har vi prövat båda alternativen och varit förtjusta! Maria Ottensten, kontraktsprost och kyrkoherde i Örgryte
Allan Karlsson
Har inte tänkt så mycket på fridshälsingen mer än att pingstvännerna använder den i stället för god dag. Min fråga som jag ofta funderar på, varför användes numera så sällan knäfallet kring altarringen? Det kändes bättre då till skillnad mot stående nu. Men om det kommer tusen människor till domkyrkan, då tar det tid. Men det har vi när vi går dit ?
nils johan johansson
Man kan också vara fientlig till att i samband med herrens frid göra korstecknet, man lär sig av varandra, att få herrens frid, uppskattar jag, men att tala för alla gör jag inte, friden ges även på kyrkträffen, fast det inte är högmässa!
Markus
Eftersom hela gudstjänsten är ett frambärande av lovets offer vore det ännu bättre att förlägga fridshälsningen till själva den inledande beredelsen, antingens som inledande hälsning inför syndabekännelsen eller mellan avlösningen och tackbönen (som iofs kunde avskaffas enligt min mening).
Yvonne magnusson
Är det verkligen vad medarbetarna i svenska kyrkan lägger tid på ? Medlemsras för att inte tala om hur det ser ut i Sverige och omvärlden idag. Det finns oerhört viktiga frågor att lägga energi på. Strunta i petitesser och gå ut i verkligheten.
Bodil
Visst kan man tycka att ordningarna för gudstjänst kan vara petitesser som Yvonne skriver. Men jag tror ändå att det är sunt att diskutera vissa moment. Fridshälsningen är absolut en detalj som är värd att tala om. När den, som nu, ligger precis före O guds lamm blir det väldigt lite tid. Inte säkert att det är just min bänkgranne som jag har mest behov av att önska eller ta emot Guds frid av. Kanske borde den ligga strax före syndabekännelsen. "Gå först och försonas med din broder" "så som vi och förlåter" Tänker att vi ibland i kyrkan har lätt för att tala om Guds förlåtande nåd men svårare att tala om mitt förhållande till min medbroder. Tänker att denna fridshälsning borde kunna vara en markering till vilja att försonas.
Ingegerd Alberius
Jag brukar berätta om två motsatta gudstjänstupplevelser som båda störde mig. Den ena handlade om hur jag blev osynlig redan vid psalmboksutdelandet för att fortsätta vid fridshälsningen. Jag satt ensam i min bänk men vände mig lite osäkert om för att få kontakt bakåt eller framåt. Jag blev helt ignorerad. Saken blev inte bättre av att prästen vid utgången synade mig upp och ner och valde att inte hälsa på mig. Den andra upplevelsen var det motsatta. En kyrkvärd som kastade sig om halsen på mig. En präst som pekade ut mig från predikstolen. Inte elakt, men ändå markerande av att just jag var där. Jag är inte så säker på att fridshälsningen är så inkluderande. Den kan faktiskt bli det motsatta.
En anonym en
Jag kom att tänka på ett ställe ur ACIM: "I want the peace of God. To say these words is nothing. But to mean these words is everything. If you could but mean them for just an instant, there would be no further sorrow possible for you in any form; in any place or time." Och så fick jag i huvet ett ställe i Bibeln: "16Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan. " Omsorgen om medmänniskan är viktig och det då handlar om att bekänna sin EGEN synd, inte fokusera på den andres. Det är så man befriar både sig själv och den andre. Som acimstudent tänker jag inte på något fysiskt tillfrisknande utan just Guds frid som man får när man förlåter och blir förlåten. Sista stycket + citat i artikeln ovan är värda att tas på allvar. Men hur är det i praktiken? Är fridshälsningen bara tom teater eller menar man någonting med den? Nattvarden är ett utmärkt tillfälle att träna på att MENA vad man säger och gör. Man kan då tillsammans fokusera på samma sak, att förlåta varandra och även de som inte är där, att på det osynliga planet närma sig varandra och därmed Jesus själv.
En anonym en
Allan Karlsson: "Min fråga som jag ofta funderar på, varför användes numera så sällan knäfallet kring altarringen? Det kändes bättre då till skillnad mot stående nu." Jag håller med dig! Det kändes mycket bättre då. För då fick man tid att varva ner och sträcka och vrida på sina andliga antenner och att föra en inre dialog med Jesus. Det var så skönt att få hänga kvar vid altaret ett par minuter när man fått sin portion. Nu ska allt gå så fort. Det blir en ritual som är tömt på sitt innehåll. Som sex utan kärlek. Pang på bara! Kan det vara så att vi pratar för lite om INNEHÅLLET (=Jesu närvaro) och fokuserar för mycket på den yttre formen?
Margareta P å Österlen
En möjlighet är förstås att placera fridshälsningen efter gudstjänsten eller som ett inslag efter postludium - trevligt att ta varann i hand och säga "hej" eller för dem som så vill: "Guds Frid" innan man går ut från kyrkan eller bort från "kyrkbacken". För det är ju fullt möjligt att den broder en människa har något otalt med inte sitter i kyrkbänken... Så en "konkret tillämpning av Jesu Kristi maning" kan bli svårgenomförd och till ännu ett av de meningslösa läpparnas bekännelser som blivit så vanligt i den Jesu Kristi kyrka där människor visat sig fullt beredda att sälja ut hjälpbehövande medmänniskor för mer pengar i den egna plånboken och i våra engelskspråkiga broderländer "for a few dollars (pounds) more"... Såsom det varit genom tiderna och som alla profeter före Jesu Kristi ankomst också varnat för! Starkast av alla varnar ju Jesus Kristus i evangelium för obarmhärtighet människor emellan, vare sig det gäller pengar att hjälpa den slagne vid vägkanten, vilja att hjälpa den som är "plågad av sjukdomsande" när hjälp behövs eller förlåta den broder som ber om eller behöver vår förlåtelse. Stenhjärtan är vad vi visar i dessa dagar. Måtte Gud Fader hjälpa oss alla! MP, L å Ö