Folkkyrkans själ hotas av toppstyrd kanslikyrka

I början av nittonhundratalet förändrades samhället dramatiskt och Svenska kyrkan gick från maktkyrka till folkkyrka. I dag, ett sekel senare, förändras samhället minst lika mycket och vi är allvarligt oroade att Sven­ska kyrkan återigen är på väg att bli en maktkyrka, en toppstyrd kanslikyrka utan förankring hos folket.
Den geniala övergången från maktkyrka till folkkyrka hade flera positiva effekter. Kyrkan blev genuint relevant för många fler människor och kunde fortsätta sitt arbete för evangeliet. Vi behövde inte heller genomlida våldsamma förföljelser av kyrkliga företrädare som flera av våra östliga grannländer. Och i det nya resursstarka samhälle som växte fram, kunde vi fortsätta att finansiera kyrklig verksamhet med kyrkoskatt och senare kyrkoavgift.

Mycket forskning har gjorts om Svenska kyrkans utveckling, men befattningshistorik är en än så länge försummad forskningsgren. Själv är bäste dräng – så vi tar och börjar med den forskningen här och nu.
Tänk dig en tidslinje som sträcker sig från nittonhundratalets början fram till i dag. Tänk dig sedan kurvor som visar hur många personer som varje år varit anställda inom olika yrkesgrupper. För vårt inre kan vi då se olika kurvor som växer ju längre fram vi kommer under 1900-talet. Många är yrkesgrupperna som ökar i antal, starkt. Om vi sedan lägger samman alla kurvorna kommer vi att se en gigantisk puckel av anställda från sjuttiotalet och fram till nu. Vi kommer också att se att vi i dag har passerat toppen på den puckeln.

Den här puckeln i diagrammet visar vilka ojämförligt stora ekonomiska resurser vi har haft för att, med hjälp av anställda, bedriva olika former av verksamheter. Vi vet så väl att den här resurspuckeln både internationellt och historiskt är ett undantag, men det är den kyrkan vi har erfarenhet av. Men i vår erfarenhet bär vi också drömmen om vad vi hade kunnat uppnå, om resurserna hade fortsatt att öka. Ofta är det den orealistiska drömmen vi omedvetet utgår från när vi planerar för framtiden.

I dag när resurspuckeln har amputerats från sin fortsatta ökning, lider vi av fantomsmärtor. Vi vill inte ge upp drömmen. Vårt mantra blir att vi åtminstone ska ”bibehålla verksamheterna”. Men till vilket pris?
Verktygen för att bibehålla verksamheterna tycks vara desamma som man i det övriga samhället använder i dag för att hantera minskade resurser – ökad stordrift och effektiviseringar, effektiviseringar som ska uppnås genom allt mer samordnade storskaliga strukturer och administrativa system. Men vad gör det här med vår kyrkas själ?

Undertecknade är djupt bekymrade över att vi mycket snart, med bara några få ogenomtänkta beslut, kan hamna i en toppstyrd kanslikyrka. En kyrka där det finns väldigt liten kunskap om och förankring i de lokala sammanhangen. En kyrka som riskerar att lämna sin identitet som folkkyrka och bli en ny form av maktkyrka. En maktkyrka där de anställdas roll har förändrats från att vara lokalt förankrade kreativa medarbetare till att endast vara utförare av efterfrågade tjänster, där lokala förtroendevalda är maktlösa och där församlingsborna i praktiken har fått rollen som kunder och inget annat.
Bilden på framsidan av strukturutredningen visar ett litet barn som med nakna sårbara fötter står på ett par skoklädda vuxenfötter. Bilden är vacker, men felaktig. Det är inte det stora som bär det lilla. Det är de små lokala sammanhangen som tillsammans utgör och bär de större strukturerna. Kyrkan byggs av levande stenar – av lokala engagerade församlingsbor. Det är där vi kan hitta kyrkans verkliga styrka och de nya resurser som kan ta vid när fan­-tomsmärtorna är över och vi har lämnat de obegränsade resursernas tid bakom oss.

Oavsett hur mycket av strukturutredningens förslag som blir verklighet behöver vi fördjupa samtalen kring vilken kyrka vi vill vara i framtiden. Dom Helder Camara skrev: ”Det är inte så lätt, att bevara, en Volkswagen-själ, i en Cadillac.” Hur vill vi göra för att bevara vår folkkyrkas själ?