Folkkyrkans själ hotas av toppstyrd kanslikyrka

Det ligger nog mycket i vad Niklas och Gertrud skriver.

Samtidigt undrar jag ibland om inte en del församlingar (ingenting sagt om denna Husby församling) är ganska toppstyrda själva. Det mesta kretsar kring somliga anställda, och lekmännen får i bästa fall kretsa rutin-ikring. Det värsta exemplet som jag känner är ju bananrepubliken i Skanör-Falsterbo.

Hur ska vi bevara folkkyrkosjälen frågar sig debattörerna. Jag skulle svara att det är väl det som strukturutredningen precis försöker göra.

Genom att göra det möjligt att ta lokalt ansvar för den lokala kyrka, driva gudstjänster och verksamheter - så länge det finns minst fyra förtroendevalda som ställer upp. Här finns ALLA möjligheter att bevara de "levande stenarna" - nämligen levande församlingar i det lokala sammanhanget.

Inte bara en maktkyrka. SvK har gått från en levande kyrka till en papperskyrka.

@Magnus Jag vet inte hur det ser ut i Skanör Falsterbo. Men visst håller jag med dig om att vi under ”resurspuckelns tid” har anställt bort många av de uppgifter som skulle kunna utföras av ideella krafter. Vi har också skapat en kultur där vi är vana vid att lösa olika frågor genom att anställa. Den kulturen präglar oss alla, anställda, förtroendevalda och övriga tillhöriga och gör det svårt att hitta vägar tillbaka.
När vi går vidare mot framtiden behöver vi verkligen fundera över vilken kyrka vi vill vara, och en viktig del i det arbetet är också att kritiskt reflektera över vilken kyrka vi är idag.

@Carina Strukturutredningen ser problemet med allt större strukturer, men frågan är om lösningen är tillräckligt bra. Vi är oroliga för konsekvensen av att makten flyttas högre upp i organisationen och in till centralorterna. Den makt man som församlingsråd skulle kunna få har man bara på delegation. Vilket också betyder att den när som helst kan dras in.
Förslaget om att stiftet ska ta hand om underhållet för kyrkorna har jag personligen dubbla känslor inför. Problemet är uppenbart; vi har ett fastighetsbestånd som inte på något sätt överensstämmer med det samhälle vi lever i, men trots det har kyrkobyggnaderna enorm betydelse lokalt.
Den största risken jag ser är att man lokalt frånhänder sig makten över prioriteringar och kostnader. Det är en jättestor förändring av hur vi hittills löst frågan ända sedan Ansgars tid.
Det positiva är att stiftets ställning stärks något, viktigt i en episkopal kyrka. Men frågan är om det är just när det gäller fastigheter den ska stärkas.

@Johannes Papperskyrka :-) Mitt skrivbord är fullt av papper och inkorgarna svämmar över, både de för papper och för mail. Visst ligger det mycket i det, och det har inte blivit bättre på senare år. Men själv tror jag det är ett samhällsproblem. Skola, vård, företag – alla organisationer försöker lösa numera sina problem genom att låta administratörer högre upp i organisationen genom riktlinjer och policys få medarbetarna på lägre nivå att prestera bättre. Varje policy är vällovlig i sig, men ingen har ansvar för helheten. Och kostnaderna – de drabbar aldrig den administrativa nivån. Lärare får mindre tid för eleverna, läkare får mindre tid för patienterna, kyrkoherdar får mindre tid både för församlingsbor och för personal. Och extra svårhanterligt blir det i mindre organisationer då de flesta lösningarna och kraven är anpassade för större enheter.
Det är ett samhällsproblem. Frågan är om vi som kyrka vill vara en del av det problemet eller om vi vill försöka hitta en lösning som stämmer med vilka vi egentligen vill vara – en lokalt förankrad folkkyrka.

Föredrar en kyrka förankad i Kristus...

oops...glömde r:et i förankrad...;)

Johannes, jag vet inte om ditt inlägg gör någon skillnad för övriga. Det är väl rätt så självklart, det du skriver. Däremot ser jag inte att det står i kontrast till resten i diskussionen.

Jag väljer att skriva på inlägg, för att diskussionen skall kunna bli tydlig.

Niklas Lång, jag tycker din kommentar känns väldigt nykter och genomtänkt! Tack!

Bananrepubliken i Skanör-Falsterbo har både lokala medier och Kyrkans tidning skrivit åtskilliga artiklar om. Jag hoppas att den intresserade kan hitta information på annat håll. Den kontroversiella kyrkoherden (eller vad han nu är) där heter Ekelund. Personligen har jag ingenting med den att göra, men tycker att det är ett extremt exempel.

Mitt intryck är att det ofta är just förtroendevalda och prästerskapet som bråkar med varandra i olika konstellationer. Ibland sitter anställda också i kläm.

Men vem bryr sig om den som betalar kalaset, den enskilda medlemmen? Ja, ibland glöms nog den breda skaran av medlemmar bort. Det är mitt intryck. Den missnöjde gör bäst i att gå ur kyrkan. Det är ofta enda sättet att uttrycka sitt missnöje. Andra sätt att klaga brukar vanligen bemötas med tystnad. Ligger det ett förakt i tystnaden, ett förakt inte för människan men ett förakt för kritiken? Jag tror det.