Föräldrar – bortglömd resurs

En rättighet som Barn­ombudsmannen, Rädda Barnen och de flesta som talar om barns rättigheter, under många år noga undvikit att lyfta fram. Sannolikt på grund av en beröringsskräck för allt som har med barn och religion att göra.
Samma beröringsskräck som Skolverket nu visat när det gäller adventsfirande i kyrkan. Trots ett proffsigt genomförande, välkomstord av drottning Silvia och en imponerande uppslutning av ministrar, general­sekreterare, biskopar, forskare och kändisar blev jag besviken.

Man talade om öppna förskolan, konfirmationen och diakonin som en resurs i barns andliga utveckling. Men inget om föräldrarna som en resurs.
Kloka och erfarna personer diskuterade hur vi kan bli bättre på att samverka med andra organisationer. Men de sa inget om hur vi kan bli bättre på att samverka med, handleda och uppmuntra föräldrarna att ”ge barnen ledning” på det andliga området, något som de enligt artikel 14 i Barnkonventionen har alla rätt och kanske också skyldighet att göra. Men som de flesta nog inte är medvetna om.
De personer som betyder allra mest om barn och ungdomar ska få en tro som bär är varken kompisarna, prästen eller församlingspedagogen utan föräldrarna. Därför är det förvånande att ärkebiskopen inte lyfter fram föräldrarnas betydelse.

Desto mer glädjande är det att biskop Antje Jackelén i debatten om skolavslutningar i kyrkan i Svenska Dagbladet skriver att vi föräldrar nu måste inse att det är vi själva som måste ta ansvar för våra barns och barnbarns andliga utveckling. Samhället gör det inte. Frågan är om kyrkan är beredd att ta konsekvenserna av det biskopen sa?

Vi behöver bli mycket mer frimodiga och se det som vårt ansvar att ge de föräldrar som önskar handledning, uppmuntran och verktyg så att de kan vägleda sina barn också i deras andliga utveckling. Föräldrar som inte själva har en personlig tro kan betyda mycket. Vi behöver som tur är inte vara fotbollsproffs för att våra barn ska bli intresserade av fotboll.   

Alf B Svensson
leg psykolog