Sedan det kalla krigets slut och globaliseringens genomslag med dess snabba sociala och ekonomiska förändringar har förutsättningarna för det som brukar kallas säkerhetspolitik blivit helt andra än tidigare. Men analys och konkret politik hänger inte ihop.

En rad försvarsberedningar, inklusive den senaste (Ds 2013:33), har talat om nya hotbilder och ett nytt bredare säkerhetsbegrepp. Traditionella krigshot, också mot Sverige, har minskat men inbördeskrig och terrorism finns kvar. Rörligheten över gränser innebär att sociala, kulturella och religiösa konflikter påverkar allas säkerhet. Härtill har vi nya icke-militära hot mot samhällets säkerhet som växande olycks- och katastrofrisker på grund av IT-utveckling, känsliga kommunikationer, energibehov och klimatförändringar.

Detta breddade säkerhetsbegrepp är i dag vedertaget. Men det tas inte på allvar i någon ordentlig diskussion om vilka resurser och budgetpengar vi ska avsätta  för att förebygga och bekämpa de aktuella säkerhetshoten.

I den konkreta försvarspolitiken är den breda säkerhetspolitiska analysen i praktiken borta. Då blir det i stället ett köpslående om antalet lämpliga miljarder - 40 plus eller minus några – till militärt försvar. Någon samlad säkerhetspolitisk bedömning och redovisning av ett samhällsförsvar görs ännu inte. I en ny rapport Fred, säkerhet, försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik försöker vi ändra på det.

Även om vinterns och vårens upphetsning kring ÖB:s ”en-veckas”-utspel kunde ge det intrycket, har försvarets långsiktiga planering sedan slutet av 1990-talet haft en annan inriktning än att förbereda krigsmakten att möta en invasion av svenskt territorium. Stora förändringar har genomförts och anslagsnivån krympt. Säkerhets- och försvarspolitiken har  integrerats med Europeiska unionen. Internationell tjänst har under det senaste decenniet blivit Försvarsmaktens profilverksamhet. I rekryteringskampanjer och information till svenska folket lyfts fredsfrämjande förbandsinsatser i andra delar av världen fram.

Insatsen i samarbete med Nato i Afghanistan har dominerat under senare år, och har i mycket skapat en ny bild av svensk militär. Men den erfarenheten visar allt tydligare att militära medel inte räcker till. Många säkerhetsinsatser i internationella konfliktområden är i grunden polisiära och i vissa fall rent civila. Aktuell forskning och lång erfarenhet att effektiviteten och trovärdigheten undermineras när militären utför sådana ”civila” uppgifter.

Parallellt med denna osäkerhet kring det militära görs upprepade politiska markeringar om att förebyggande av väpnad konflikt bör prioriteras. Men de motsvaras inte av några ordentliga konkreta beslut av riksdag eller regering.

Nu inför ett nytt försvarsbeslut 2014 då den militära insatsen i Afghanistan avslutas och Sverige i övrigt kan fira 200 år av fred, bör säkerhetspolitikens nya förutsättningar och uttalade internationella uppdrag leda till en tydlig förskjutning av tyngdpunkten i svensk politik: från traditionell militär beredskap och förmåga till en aktiv fredspolitik i syfte att så långt möjligt bidra till att förebygga väpnade konflikter.Det innebär inte att vi förordar att Sverige ska avhända sig all militär förmåga men det måste innebära en förskjutning av resurser. 

Några egna goda exempel finns redan från östersjöpolitiken efter det kalla krigets slut. I praktiken blev på 1990-talet stöd till fredligt nationsbyggande och därmed långsiktigt konfliktförebyggande en säkerhetspolitisk huvudlinje för Sverige. Stora resurser avsattes både av biståndsmedel och genom insatser från kommuner, näringsliv och civilsamhälle till att främja demokrati, ekonomisk utveckling och sociala kontakter i framför allt de baltiska staterna och knyta dem till den nordiska och europeiska gemenskapen.

Även om utvecklingen i och i kontakterna med Ryssland inneburit många besvikelser, föreligger inget skärpt militärt hot mot Sverige och vinterns uppskruvade Rysslandsdebatt har inte kunnat övertyga om att svenska militära satsningar skulle vara det viktigaste inslaget i en förnyad svensk rysslandspolitik.

Icke-militär förebyggande verksamhet kan över huvud taget redovisa goda, i många fall imponerande, resultat. Men den är svårt underfinansierad i förhållande till behoven och i jämförelse med vad som avsätts för militära ändamål.

Fredsfrämjande verksamhet bör bli en omistlig del av svensk utrikespolitik, och tilldelas ett avsevärt antal miljarder i statsbudgeten. Fredsfrämjande bör då inte vad gäller organisation och anslag blandas samman vare sig med försvarsmakten eller med biståndspolitiken utan utgöra en egen, tredje pelare, i Sveriges internationella politik.

Lars Ingelstam

Professor em i teknik och social förändring, Linköpings universitet

Anders Mellbourn

Tidigare direktör för Utrikespolitiska institutet