Gå inte i företagsfällan!

Den likriktning av samhällsorganisationer som New Public Management brukar sägas innebära är också märkbar i församlingarna.  Vi har sett det i arbetet med Svenska kyrkans grafiska profil där församlingsnamn försvunnit och blivit ”Svenska kyrkan i X”.  Varumärkeshantering är, på gott och ont, ett sätt att leva upp till bilden av den ideala, moderna, organisationen. Den dådkraft som sådana rationella organiseringsformer tillskrivs – beslutsförhet, flexibilitet, resultatfokus – är sådana som kyrkan i klagovisorna oftast beskrivs sakna.

Den kanske starkaste motkraften mot en ”företagisering” av kyrkan är att se den som den är – en mängd församlingar. Denna decentralisering skapar en tröghet för både önskade och oönskade förändringar. Den lokala självständigheten i pastorat och församlingar är helig på ett närmast religiöst sätt. Det leder enligt bedömarna till en rad svårigheter, såsom ojämn tillgång till kompetens, brister i arbetsmiljön, ineffektiv administration med mera. Den senaste omstruktureringen av pastorat och församlingar är ett försök att hantera spänningen: lokal kärnverksamhet i församlingar med rationell organisering av stödverksamheter i pastorat, och allt under kyrkoherdens ledning.

Grundfrågan som vi behöver jobba med är: Hur vill vi beskriva en församling?

Jag tänker att en församling uppstår där det samlas folk. Det rimmar dåligt med det företagsliknande organisationsidealet där man ska ha kontroll över sina resurser, personer och gränser. Kyrkoherden kan inte avkrävas ansvar för medlemmarnas göranden.  De gränser som församlingarna har koll på är territoriella, men knappast medlemmarnas ideologi, engagemang eller bekännelse. En församling lever, kort sagt, inte upp till synen på vad ett företag ska vara.

Jag tänker också att det ibland skulle behövas.  En församling samlar människor, men är inte alltid den optimala formen för att göra och driva sådant som behöver göras.  Sören Ekström efterlyste i Kyrkans Tidning (6 nov) bedömningar och ledning för att organisera för kyrkans diakonala uppgifter. Det kan handla om skolor och äldreomsorg, men just nu pressar frågorna om flyktingar och EU-migranter på.

Dessvärre utmönstrades stadsmissioner och diakoniinstitutioner när trossamfundet Svenska kyrkan konstituerades i kyrkoordningsbeslutet 1999. Så är inte fallet i Lutherska kyrkan i Zimbabwe där sjukhus och skolor är inskrivna i den kyrkliga konstitutionen – dom är också kyrkan. Skulle vi kunna jobba fram former och acceptans för en pluralistisk syn på organiseringsformer inom ramen för det som vi beskriver som Svenska kyrkan? Det finns embryon till detta i praktiken, till exempel där församling och stadsmission samarbetar om ett café med secondhand-försäljning och arbetsträning.

Summa: Kan vi skapa en förståelse av vad en församling är, inse dess organisatoriska fördelar och brister, och vidga vårt kyrkobegrepp att innefatta olika sätt att organisera det vi vill göra – för att, som Johannes skriver, världen ska leva.  Det kräver en del tänkande utanför boxen – både företagets och den kyrkliga.

Stig Linde