Det är inte demokratiskt försvarbart att låta tre enskilda kompositörer få så stort inflytande över kyrkohandboksförslaget som det nu har blivit, skriver debattör.
Psalmboken som blev stadfäst år 1819 kallas ofta för den Wallinska psalmboken. Över hälften av psalmerna som var inkluderade var komponerade eller arrangerade av en enda man, Johan Olof Wallin. Det var också han som ansvarade för själva urvalet, så det var inget konstigt att just hans diktning kom att överväldiga den dåvarande psalmboken.
De flesta skulle säga att det är ett djupt andligt och demokratiskt problem att en enda människa hade sådant enormt inflytande över en bok som är så viktig för hela kyrkans andliga liv. Därför är det helt oförståeligt att dagens psalmbokskommitté gör samma misstag.
Det är inte demokratiskt försvarbart att låta tre enskilda kompositörer få så stort inflytande över kyrkohandboksförslaget som Fredrik Sixten, Karin Runow och Per Harling har fått. Ett kyrkohandboksprojekt bör se vilken sorts gudstjänstmusik som redan används i församlingarna ute i landet, och sedan undersöka vilka av de som bör lyftas upp och göras normerande för hela kyrkan. Det vore folkligt!
Per Harlings Lovsägelse och Helig från 1984 är ett bra exempel på sådan musik, men det är tyvärr undantag. Regeln är att hela tre serier, B, D och E, består av nyskrivna verk från respektive kompositör.
Det är mycket märkligt att helt nyskriven musik utan tidigare förankring i kyrkans liv helt plötsligt är på tapeten till att bli del av kyrkohandboken. Elitismen når rent Wallinska proportioner när det uppenbaras att det är kompositörerna själva som ansvarat för revideringen av sina egna verk.
Även om den nykomponerade musiken är av god kvalitet (vilket också har ifrågasatts), så är gudstjänstmusik von oben ovärdigt en folkkyrka.
Zack Lindahl
komminister i Enånger-Njutångers församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR