Jag önskar mer ödmjukhet från alla våra håll och kanter i det fortsatta arbetet med handboken, skriver debattör Åsa Hagberg.
Jag var glad när Svenska Akademien sände en remiss. Äntligen fanns ett dokument som samlade och lyfte textfrågan till något mer än enskilda händelser, i paritet med ”vi teologer” och ”vi musiker”. Här kom högsta instansen in på banan; ”vi författare och språkvetare”!
Från dokumentet spred sig en debatt in i kulturlivets tyckande, inte så sällan både ytlig och raljerande mot vår kyrka. Jag hoppas att det är detta och ingenting annat som ligger bakom vår ärkebiskops svar. Att våra mödosamma spontanremisser runt textfrågorna inte nu avfärdas som en viss hjälp med kommateringar men för övrigt ointressanta?
Ja, det är fel att säga att teologin ska underordna sig och rätta sig efter språket, dess estetik och inneboende regler. Men det blir lika fel att hävda det motsatta, att språket ska underordna sig och rätta sig efter teologins och traditionens (eller förnyelsens) krav.
Varken språket eller teologin låter sig behandlas hur som helst. Det måste vara just så som vår ärkebiskop uttrycker i sitt brev, en samverkan mellan dessa båda. Teologin är inte Gud, bara ett verktyg att tolka och förklara den gudomliga uppenbarelsen.
Språket är heller inte Gud, men ett verktyg att levandegöra och beskriva det gudomliga Ord som blivit kött och stigit rakt in i vår verklighet. Dessa båda tillsammans … det kan bli riktigt bra! Allra helst med musik till i en levande liturgi.
Jag hoppas innerligt att den fortsatta resan inte är en språkets motvind. Jag skulle önska mer ödmjukhet från alla våra håll och kanter. En enda kropp, våra olika gåvor stödjer varandra. Vem som är huvudet till att leda oss in i framtiden, det vet vi. Varken fotfolket eller de handlingskraftiga görarna, varken de högröstade eller storbröstade, eller de sårbart tystade.
Med blicken på Jesus, ber vi bönen; ”Visa oss Herre din väg, och gör oss villiga att vandra den”.
Åsa Hagberg
kyrkoförfattare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR