Handboksförslag struntar i viktig kritik

Det bearbetade handboksförslaget är nu ute på en mycket kort remissrunda. Så kort, att remissförsamlingarna inte har möjlighet att prova särskilt mycket av materialet i praktiken, utan får ägna sig åt ”torrsim”. Huvudkritiken mot 2012 års förslag har inte beaktats. Kritiken mot hur remissen av detta förslag tolkades, har inte heller beaktats. Nu gör man samma misstag en gång till.

Den viktigaste, övergripande kritiken kom inte fram i remissvaren utan formulerades i den allmänna debatten. Det handlade framför allt om hur man hade tagit fram de nya ”serierna”, hur man hade gjort urvalet ur det digra, insända materialet. Varför skulle dessa enstaka alster upphöjas till att ingå i Svenska kyrkans bekännelseskrifter? Hur ser man på allt som inte kom med, men som från början kanske hörde ihop med det som kom med, till exempel sånger från Iona eller Taizé?

Problemet var att det förekom så många dåligt formulerade texter, så svårlärd liturgisk musik och så många dåliga, harmoniska satser, att remissvaren oftast kom att handla om enbart detta. Man såg inte skogen för bara träd!

Så hur blev då 2016 års handboksförslag? Man har visserligen förbättrat många enskildheter, men man har inte tagit huvudkritiken på allvar. Man har petat i detaljer. Nu ska vi som arbetar i remissförsamlingarna besvara en enkät. Enkätens utformning är sådan att man förstår att dess syfte är att få igenom det bearbetade förslaget. Som man frågar får man svar.

Frågorna är vanligen formulerade i par, så att man först får frågan om man tycker att handboken ger möjlighet att utforma ett moment, till exempel inledningsordet, som man önskar. Eftersom det ofta, exempelvis beträffande just inledningsordet, ges möjlighet att – utöver handbokens förslag – utforma momentet med egna ord, svarar man ”ja, i hög grad”, genom att sätta ett kryss i den rutan. Hur skulle man kunna svara ”nej” på den frågan? – ”Vi vill inte använda något av handbokens inledningsord, men vi vill heller inte utforma det själva!”.

Därefter ska man tala om vilka av handbokens alternativ man använder. Är man en stor församling, eller lämnar man in ett enkätsvar för hela pastoratet, kryssar man för ett stort antal alternativ, eftersom man firar gudstjänster av olika karaktär. En möjlig, trolig och förväntad tolkning av svaren kommer alltså att bli, att församlingarna är mycket positiva till de flesta av handbokens alternativ. Uppdraget slutfört!

I remissförsamlingarna har vi blivit lite ”handbokströtta”. Vi känner ungefär: ”Låt oss nu behålla våra agendor, med deras brister och förtjänster, så att vi kan arbeta med innehållet i gudstjänsterna!” I ett sådant läge är naturligtvis risken stor att man bara genom utmattning accepterar sådant som man egentligen är mycket kritisk mot. Vi har ju redan formulerat allt detta!

Men faktum kvarstår: Det går inte att begripa varför man har gjort det urval man har gjort i de nya serierna. Det finns naturligtvis ett gigantiskt material som håller väl så god kvalitet, som inte är med. Dessutom skrivs det ny musik hela tiden; den till handboksmaterial upphöjda musiken till serierna B-E kommer snart att kännas omodern, en del luktar redan 70-talistisk quasi pop.

Jag upprepar vad många har sagt och vad jag vet att många tycker är en god idé: Låt den tryckta handboken omfatta vårt arv, originalet, med utgångspunkt i Svenska kyrkans högmässa, vissa specialgudstjänster och de kyrkliga handlingarna, alltså i princip serie A. Lägg till det som behövs.

Låt resten finnas tillgängligt i ett öppet dokument på nätet, där man kan plocka sin musik efter lokala önskemål. Det sker ju ändå redan. Då kan detta material kontinuerligt förnyas.

Jag tror risken är liten att det blir ”liturgiskt kackalorum”. Ramarna är ju reglerade och till slut är det ändå kompetensen hos präster och kyrkomusiker som garanterar kvaliteten, om man förhåller sig fritt till liturgin.

Kreativiteten kommer ändå inte att låta sig stoppas!

Mats Hultkvist

organist i Helsingborg