Helle Klein och dubbelnaturen

I EGEN SAK<br>Två dagar efter Aftonbladets publicering om Sven Otto Littorins påstådda sexköp vet prästen och ledarskribenten Helle Klein vem som är skyldig. Det är fem dagar innan Littorin själv kommenterar anklagelserna, men efter att han förnekat via sin pressekreterare.<br>

Klein är en av de första i Sverige att döma (AB 12/7). Hon insinuerar att Littorin är en brottsling och "ännu en maktens man som ägnat sig åt sexköp". Hon påstår också att han har ljugit hela svenska folket i ansiktet. Aftonbladet sägs däremot ha hållit sig inom etikens gränser. Samma tidning som senare hävdar att det inte skulle ha publicerats om han hade dementerat direkt. Klein visar här en dubbelnatur som får dr Jekyll och mr Hyde att framstå som en barnrumpa. Den ena stunden prästskjorta och den andra partitrogen agitator.

Det är svårt att se hur man kan förena dessa roller med trovärdigheten i behåll. Det väcker frågor om hur långt en präst kan gå i partiallians och fortfarande möta enskilda i själavård.
Det är möjligt att Klein själv kan hålla isär dessa roller, men för mig som ser det utifrån gnisslar det betänkligt. Om Aftonbladet har fel, kommer då prästen Klein att offentligt be Littorin om ursäkt? Det är viktigt att präster engagerar sig politiskt. Att de tar diskussioner på alla fronter som i Almedalen häromveckan. Att de försvarar utsatta och kritiserar orättvisor.

Men det är något annat än att svära lojalitet till ett enskilt parti och döma i förtid. Om man hellre är partitrogen än prästtjänare bör man rimligen avstå sina pastorala uppgifter.

Susanne Wigorts Yngvesson