Demokratiutredningens delbetänkande Välja med förtroende är nu ute på remiss. Utredarna förespråkar förändringar på lokal nivå medan regional och central nivå i stort sett lämnas orörda. Men om man vill städa i en komplicerad organisation bör arbetet påbörjas uppifrån, inte nedifrån.
Det stora problemet med de kyrkliga valen är att den komplicerade, arbetskrävande och mycket kostsamma proceduren med tre eller fyra direkta val inte kan anses motiverad mot bakgrund av det pinsamt låga valdeltagandet. Utredningens förslag att samfällda fullmäktiga väljs indirekt borde därför följas även på de två övriga nivåerna.
Därigenom betonas att Svenska kyrkans beslutsfunktioner är ett utflöde från den lokala församlingen.

Stiftsfullmäktige skulle då kunna väljas kontraktsvis av samfällda fullmäktige och kyrkofullmäktige.
Kyrkomötet kunde väljas av stiftsfullmäktige, eller ännu hellre bestå av alla stiftsstyrelserna tillsammans. Då skulle kyrkomötet reduceras till ett rimligare format med knappt 200 ledamöter medan frågan om biskoparnas ledamotskap skulle lösas automatiskt.
Detta skulle innebära betydande förenklingar och väsentligt minskade kostnader. Dessutom skulle detta enda kyrkoval med fördel kunna samordnas med valen till kommun, landsting och riksdag, vilket förhoppningsvis skulle öka deltagandet.

Säkert menar många att indirekta val innebär en demokratiförlust. Men vilken substans har begreppet ”demokrati” när valdeltagandet ligger under tio procent? Det är ovanligt i Folkrörelsesverige att delegater till region- och riksstämmor utses i direkta val. Är det rimligt att Svenska kyrkan vidmakthåller denna dyra valapparat för att bevara illusionen av att vara mer demokratisk än de stora folkrörelserna?

Sten Bergström
Håbo kyrkonämnd
Uppsala stiftsstyrelse
tidigare kyrkomötesledamot