I Anders Bexells debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 1/2-15 pläderas för att lokala pastorala områden inte bör vara för stora. Bexell betraktar Göteborg som definitivt för stort. Eftersom Göteborgs stifts utredning om att dela Göteborgs kyrkliga samfällighet i nio pastorat och församlingar nu remissbehandlas i stadens 28 församlingar blir artikeln ett inlägg i dessa diskussioner.
Sedan 2014 räknas även pastorat som ”pastorala områden”. Att så mycket pastoral verksamhet sedan länge görs gemensamt visar att Göteborg faktiskt redan är ett pastoralt område. Pastoral styrning har kyrkonämnden stått för, men en ledning med samlande chef för all verksamhet har saknats.
Men nu kan vi få en samlad styrning och ledning av allt det gemensamma, till exempel sjukhuskyrkan, kyrkan i högskolan, Kyrkans familjerådgivning,
Kyrkans jourtjänst, finskspråkigt arbete, skolkyrkan, stödet till Göteborgs kyrkliga stadsmission, och så vidare.
Blir då inte ett pastorat med 535 000 invånare och 275 000 medlemmar för stort? Inte alls, pastoratet har bara det övergripande pastorala ansvaret. Det grundläggande ansvaret ligger på församlingsråden och de präster som fått kyrkoherdens uppdrag att ansvara för församlingarna. Det är här som den pastorala verksamheten ska utvecklas och bedrivas med lokal anpassning.
Församlingens storlek förfogar vi över i Svenska kyrkan, och den bör alltså inte vara för stor. I stiftets utredning om Göteborg framställs det som en möjlighet att reducera antalet församlingar kraftigt. Detta är obegripligt, särskilt om man som Bexell värnar om det småskaliga pastorala arbetet. Det är snarare motsatsen som vore önskvärd.
Men Göteborgs storlek förfogar vi inte över. Antingen anpassar vi organisationen efter verkligheten (en stad, ett pastorat) – eller också organiserar vi oss för en dröm om hur verkligheten borde se ut (nio enheter). Vi är övertygade om att den första lösningen är den bästa.
Hans-Olof Andrén,
ordförande i POSK
Mats Rimborg,
ordförande i POSK i Göteborgs stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR