Längre fram i yttrandet heter det: ”Det är beklagligt att dessa /möjligheter till inklusivt språk/ inte har slagit igenom i ett gudstjänstförslag som annars i hög grad är öppet för vår tids språk och livskänsla./…/”Det religiösa och liturgiska språkets förnyelse till en större inklusiv känslighet är en process som kommer att växa fram ur en ny medvetenhet. Ett sådant språk föds inte på en dag. Men läronämnden beklagar att – inom förslagets variationsrikedom – församlingarna inte redan nu får tillfälle att i den ordinarie pröva och höra ett mer inklusivt liturgiskt språk.”

Nämnden framhåller även att det liturgiska språket, till viss skillnad från språket i Bibeln, erbjuder nya möjligheter till ett inklusivt språk.

I de teologiska grundprinciperna för det handboksförslag som nu är under omarbetning, betonas med kraft vikten av ett inklusivt språk, vilket, trots detta, fått föga och därtill undanskymt utrymme i förslaget. Därför finner jag välgrundat anledning att påminna om läronämndens yttrande redan 1986.

När läronämnden 1986 fick handboken inför sina ögon ansågs det för sent att åtgärda det genompyrt maskulina språket. Kom nu inte och säg att det idag, 2014, är för tidigt att åstadkomma en handbok som verkligen inbjuder gudstjänstfirare smaka på en Gud som verkligen är större än vad ett traditionellt kyrkospråk erbjuder och bjuder in alla och inte enbart den som är en fader, en herre eller en son att uppfatta sig som en Guds avbild!

Agneta Lejdhamre
TD i kyrkovetenskap, präst i Västerås