Juluppropet – evangelium utan lag?

Jag är glad att tillhöra en församling, en kyrka och ett land med så många som engagerar sig för de som sökt asyl. I Juluppropet står: ”Tusentals människor har delat med sig av tid och engagemang i fotbollsträning, språkklasser och lekgrupper.” Det är evangelium , glatt budskap, bergspredikans etik, om man så vill. ”Ge åt den som ber dig!” (Matteus 5:42).

Problemet är att varken ett land, kyrka eller organisation kan styras av bergspredikans etik. Inte ens jag som individ kan det fullt ut, även om jag eftersträvar det i mitt liv. I den värld vi lever i måste vi samtidigt leva i såväl lag som evangelium. Med ”lag” avser jag i denna artikel det som handlar om begränsning, långsiktig hållbarhet, prioriteringar. Lagen måste ibland sätta organisation eller land före individ. På lutherska talar vi här om lagens första bruk. Det handlar inte om empatilöshet. Det handlar om överlevnad för individ, kyrka, samhälle.

En rent evangelisk kyrklig budget kunde vara att satsa alla kyrkans resurser på att bygga om kyrkor och församlingshem till flyktingboenden och på att skapa skola, jobb, hälsovård, bidrag till de utsatta. Det gör inte kyrkan, för det skulle innebära organisationens kollaps. Vi måste sätta en gräns för solidariteten. Vi behöver som kristna och som människor leva i såväl lag som evangelium.

Men jag ser ingenstans i Juluppropet att denna gräns mellan lag och evangelium diskuteras. Här talas endast om medmänsklighet, aldrig om långsiktiga konsekvenser för samhället. Evangelium utan lag. Fram till hösten 2015 hade Sverige kanske världens mest generösa flyktingpolitik, inte minst vad gällde ensamkommande barn. Den blir, menar jag, uttryck för en grym snällhet när den politiken möter verkligheten 2015. Jag påstår att den politiken på många sätt var evangelisk, gränslos.

Fram till hösten 2015 viftas allt obekvämt tal om begränsningar bort. Det var nog ingen tillfällighet att 35 000 ensamkommande, varav en överväldigande majoritet pojkar, kom just till Sverige detta år. Föräldrar såg möjligheten att ge sina pojkar ett bättre liv. Helt förståeligt, men på deras axlar lades inte bara traumatisk flykt och att komma ensamma till okänt land utan också att skaffa sig utbildning och försörjning. Trots enorma insatser lyckas samhället och enskilda inte ge dessa pojkar vad de behöver. Det kom helt enkelt för många under för kort tid.

Många far nu illa. Polisen i Rinkeby talar om ensamkommande som fastnar i heroinberoende (SVT 8/1). Jag menar att de är offer för en grym snällhet, evangelium utan hållbar lag, för när för många kom tvingades ansvariga slå till med den nya tuffa flyktingpolitiken. Konsekvensen blev lag utan evangelium. Individer kommer, onödigt hårt, i kläm. De flyktingar som förespeglats Sveriges ”humana” flyktingpolitik finner att den inte gäller. Reglerna har ändrats i efterhand, just därför att den tidigare förda politiken inte velat veta av begränsning och hållbarhet.

Juluppropet talar om den ”empatilöshet och avhumanisering som kommer till uttryck i den nuvarande asylpolitiken”. Det är anmärkningsvärda anklagelser. Överheten bär ju, som bekant, inte sitt svärd förgäves (Romarbrevet 13:4). Det betyder nu inte att överheten varken är empatilös eller felfri, men i min förståelse handlar bibelordet om att ledare måste göra svåra avvägningar och väga olika intressen till det som är långsiktigt hållbart.

Ibland måste empati med den enskilde stå tillbaka för konsekvenserna för alla. Till och med miljöpartisterna i regeringen tvingades hösten 2015 prioritera vad samhället klarar av. Och människor kom och kommer att komma i kläm, oavsett hur empatiska lagstiftarna är, oavsett vilken politik som förs.

Vad blir annars konsekvenserna när välfärdssamhället fallerar? Vad händer med humaniteten när frustrationen, polarisering och gängkriminalitet ökar, när bostads-, arbets- och välfärdsbrister drabbar? Det är knappast vi som lever väletablerat i storstädernas fina innerstadsområden, i villaförorter eller i biskopsgårdar som märker av det in på huden. Det är de som lever i utanförskap i Rosengård, Husby eller Hultsfred.  

Så låt oss stiga ner från höga sinnelagsetiska hästar och mötas i den konsekvensetiska leran där alla blir skitiga. Här är det inte självklart vilken sida som driver den mest humana flyktingpolitiken. Här är vi medvetna om att samhällsbygget är komplext och att vi hittar empatiska förhållningssätt också hos meningsmotståndare.

När nästa flyktigström kommer vet ingen. Klart är att det kommer fortsätta finnas en gräns för hur många Sverige förmår ta emot och att den förda flyktingpolitiken kommer att påverka hur många som söker sig hit. Gränsen kan givetvis diskuteras, men Juluppropet är överhuvudtaget inte med i en sådan diskussion.  När kyrkliga företrädare ställer sig bakom Juluppropet förlorar de därför i trovärdighet i samhällsdebatten, tyvärr.

I Hultsfred fortsätter friviliga att hjälpa flyktingar som tar sig dit (DN 13/1). Detta trots att kommunen avbrutit allt socialt och ekonomiskt stöd till nytillkomna. De frivilliga uttrycker förståelse för kommunens agerande, men fortsätter sitt humanitära arbete. De visar för mig fungerande empati och diakoni samtidigt med förståelse för behov för gränser och det långsiktigt hållbara. Individ, kyrka och samhälle behöver samtidigt såväl lag som evangelium.

Jonas Gräslund
präst i Stockholm