Kallelsen kan göra präster sjuka

Sedan mitten av 1980-talet har organisationsfrågor och administration tagit allt större del av fokus, resurser och tid. Många professioner ifrågasätts och det som är kärnan i deras yrkesområde får konkurrens av allt fler uppgifter.

Läkare har startat politiska partier för att protestera mot utvecklingen, och skoldebattörer föreslog nyligen att man måste rekrytera andra yrkesgrupper till skolan, vars primära uppgift skulle vara att avlasta lärarna. Den här utvecklingen har varit påtaglig även inom kyrkan, men här tillkommer ytterligare utmaningar.

Grunden för yrkesvalet för många präster, diakoner och andra kyrkliga professioner, är ofta en kallelse. Ett särskilt problem för Svenska kyrkan är kallelsens gränslösa natur. Den påverkar hur vi ser på gränsdragningar i organisationen och mellan arbetet och resten av livet.

Det finns en allmän tendens i dagens samhälle att värdera arbetet orealistiskt högt. Tanken att man är kallad riskerar att förstärka detta ytterligare. Vi menar att arbetsklimatet i Svenska kyrkan skulle må bra av en diskussion kring kallelsen. Grundtvigs välkända och mycket sunda tanke ”Människa först, sedan kristen” skulle kunna vara en bra utgångspunkt för kyrkans utmaning att bringa reda i de här frågorna.

Upplevelsen av vara kallad kan också påverka hur vi ser på gränsdragningen mellan arbetsgivarens och vårt eget mandat. Även här skulle Grundtvigs prioritering kunna hjälpa oss. Arbetet är ett arbete. Samma regler gäller för alla, såväl arbetstidslagstiftningen som att arbetsgivaren leder och fördelar arbetet.

Som anställd har man en roll i ett organisatoriskt system och arbetsgivaren, medlemmarna, köper ens tid. Man bestämmer inte helt själv över vilka arbetsuppgifterna ska vara eller hur och när de ska utföras. En större tydlighet här menar vi skulle vara hälsosam för alla inblandade.

Prästerna står dessutom inför särskilda problem. De har den starkaste symbolfunktionen av alla professioner i kyrkan, de arbetar mycket med gudstjänster och de är teologer. Utan präster ingen kyrka?

Svenska kyrkan tappar medlemmar och besöksfrekvensen på vanliga söndagsgudstjänster är i många fall extremt låg. Dessutom tycks religion alltmer betraktas som något farligt och misstänkt. Präster får exempelvis inte längre agera som präster vid skolavslutningar där bön och välsignelse på de flesta håll är förbjudet. Det anses kunna vara farligt för skolbarnen. Undersökningar har visat hur man vid undervisning i religionskunskap ofta beskriver troende män-
niskor som mindre vetande och okunniga.

Den här misstänksamheten menar vi smyger sig in i Svenska kyrkans egen organisationskultur. Präster betraktas allt mer som gudstjänstutförare än som de gediget utbildade teologer de är. Prästerna riskerar i stället att bemötas mer som en bokningsbar resurs för evenemang som ingen egentligen vill gå på.

Man kan naturligtvis invända med att dop, vigslar och begravningar är mycket efterfrågade, väldigt uppskattade och välbesökta. Men internt i organisationen finns en utbredd tendens att betrakta dem som tråkigt rutinarbete.

Organisationsförändringarna på senare år har slagit extra hårt just mot präster, inte minst kyrkoherdar. I den managementkultur som okritiskt importeras är kontroll och ekonomi överordnade. Det ges inget utrymme för mer subtila intressen som olika tolkningar av organisationens grundläggande uppgift.

För kyrkoherdarnas del är den teologiska reflektionen kärnuppgiften. Den organisatoriska utvecklingen har lett till att utrymmet för denna viktiga uppgift alltmer naggas i kanten av kontrolluppgiftslämnande, policyföljande och systemhanterande. Detta allt djupare administrativa träsk är till stor del genererat av välvilliga, men oreflekterade kansliprofessioner, som helt tycks ha glömt vad som är kärnan i verksamheten. Är teologerna onödiga?

Det märkliga är kanske inte att vi har så höga sjukskrivningstal, utan att så många präster fortfarande är friska.

Niklas Lång

teamutvecklare, präst och rådgivare

Kjell Lindström

organisationsteoretiker, föreläsare och trendspanare