Ett par evenemang i närtid har väckt starka rektioner också bland kyrkans folk: Eurovision Song Contest i Köpenhamn med dess segrare och Prideparad i Växjö med regnbågsmässa i domkyrkan.

   Men vi förflyttar oss först till Danmark, fast till en annan kulturyttring än den ovannämnda. Hans Christian Andersen skrev bland sina sagor ”Kejsarens nya kläder”. Har den något viktigt att säga i vår kristna kontext, mer än bara roa och ge oss kulturhistoria från danskt 1800-tal?

   Så här är det: Ett par vävare hade kommit på att försöka lura den ytlige och enfaldige kejsaren. Hela tiden gav han ut alla sina pengar för att bli riktigt fint klädd. Viktigt var det också för honom att visa upp sig för andra. De utlovade kläderna hade enastående vackra färger och mönster. Det var också så ”att de kläder man sydde av detta tyg hade den förunderliga egenskapen att bli osynliga för varje människa som inte dög för sitt ämbete, eller som var mer än lovligt dum”. Det här vore bra för min makt, tänkte kejsaren, då han beställde och betalade vävarna rundhänt. I sagans upplösning  –  paraden  –  vågar ingen något annat än prisa kejsaren för hans nya kläder, fast de såg inget av den omtalade prakten. Bara ett litet barn vågar säga som det verkligen är: ”Men han har ju ingenting på sig.” Då börjar det viskas likadant, tills ropen stiger. Men kejsaren tänkte i sitt brydsamma läge: ”Nu får jag hålla god min till processionen är slut.”

    Svenska kyrkan och andra samfund har länge lyssnat på vackra ord från samhället, från politiker, inflytelserika trendsättare och lobbygrupper. På ett område har detta märkts allra mest: det som rör könen, manligt och kvinnligt, samt äktenskapet. Idag vet vi bättre än förr, sägs det inte sällan. Det finns ingen fast könsidentitet. Vi kan välja hur vi ska leva, med vem eller vilka, hur ofta och länge. Därför ska vi gå före och visa andra vad vi sett. Det är något enastående vackert. Låt oss sträcka på oss.

    I H.C. Andersens saga fanns det många som var bestörta över den kejserliga verklighetsbeskrivningen. Men de tordes ju inte säga något; det kostade dem för mycket. De ville absolut inte avslöja, att de inte dög för sitt ämbete.

    Vi menar att situationen i kyrkor i vårt land i viss mån liknar beskrivningen i Kejsarens nya kläder. Många ser läget men vågar inte protestera. Trycket upplevs alltför stort. Det är lättare att anpassa sig så gott det går. Tomas Tranströmer skriver i dikten ”Med älven” i samlingen Mörkerseende: ”Och varelsen med igenklistrade ögon / som vill gå mitt i forsen medströms / kastar sig rakt fram utan att skälva/ i en rasande hunger efter enkelhet.” Men inte alla stockar agerar på samma sätt. Några ”styr in bland sten och bråte, kilas fast / och tornar upp sig där som knäppta händer / orörliga i dånet…  .”     

    Det finns många orsaker till den anda som nu råder. Den är en konsekvens av en långt driven individualism, men också av mångas försök att komma tillrätta med smärtsamma erfarenheter av splittring i familjen, av missämja i äktenskapet, det egna eller föräldrarnas. Den är en följd av att vi som kyrka glömt bort att förvalta kyskhetens gåva, berätta om den, leva den.

    Kejsaren var fåfäng, ville synas, beundras och få applåder. Denna svaghet  –  som han delar med många  –  fick honom att fatta dåliga beslut. Säkert rättfärdigade han sin satsning med att det var för folkets bästa. De som driver på denna utveckling i vår kyrka tror på ett liknande sätt att deras reformer tjänar ett högre syfte.

    Men tänk om det är som det lilla barnet säger: ”Men han har ju ingenting på sig”. Det vill säga, tänk om risken finns att kyrkan i missriktad välvilja inte kommer att befria människor utan snarare spä på den förvirring som många, inte minst unga människor, i dag känner av inför sin (sexuella) identitet.

    Därför blir frågan: ser vi och vågar vi tala?

Gunnar Hyltén-Cavallius, präst i Svenska kyrkan

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan