Kristen uppståndelsetro gäller

I en debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 4/16 betecknar Hedda Jansson min beskrivning av reinkarnationen som felaktig, ja, ”inget kunde vara mera felaktigt”. Detta torde dock också vara fel, vilket bekräftas av Jansson egna utläggningar. Återfödelsen är ju faktiskt ett kretslopp och kan komma ”i vilken livsform som helst”, skriver hon. Vad som är evigt i sammanhanget är förvisso en definitionsfråga, liksom vad gäller den kristna tron på uppståndelsen.

Nu är det så att Jansson problematiserar och intellektualiserar frågan om reinkarnationen på ett sätt som inte var en huvudsak för mig. Hon ger sig in i en diskussion som mer träffar Wadensjös undersökning än det som jag velat ta fasta på. Det är i och för sig en viktig diskussion, som jag själv kan följa i långa stycken.

Givetvis finns det genom historien och i olika kulturer många varianter av hur man tänker sig återfödelsen och befrielsen. Jag menar därför också att frågan som Jansson ställer är av stor vikt: ”Men vilken slags reinkarnation talar vi om?” Filosofiskt och religionsteologiskt är detta en mycket viktig punkt, och den bör också behandlas med största tänkbara intellektuella omsorg och redbarhet.

Men nu var det inte det jag ville tala om. Min poäng var helt enkelt att klart markera skillnaden mellan reinkarnationsföreställningar – vilka de än må vara – och den kristna uppståndelsetron. Där ligger för mig den helt avgörande problematiken. Jag erkänner gärna att jag som kristen teolog vill försvara det som jag menar den kristna tron vill betona och peka på. Skillnaden jag påtalar blir då mycket tydlig.

För det första: tron på uppståndelsen hänger samman med Jesus Kristus som den uppståndne, den som före oss har övervunnit döden. Visst, denna tro kan te sig ”alltför svårbegriplig”, som Jansson påpekar. Men reinkarnationstron verkar ofta mer obegriplig i sina många religiösa och kulturella gestalter! Den kristna tron grundar sig på Jesus som en historisk person, vilket ger den en viss styrka och trovärdighet.

För det andra: kristendomen bygger på gemenskap, ofta beskriven som en tillhörighet i Kristi kropp, eller i bilden av ett tempelbygge med ”levande stenar”. Den gemenskapen och sammanhållningen fanns från början hos Jesus och hans lärjungar och fortsattes med aposteln Petrus i spetsen ut över världen.

Denna syn står givetvis i bjärt kontrast till den ”individualistiska selfie-kultur” som kännetecknar vår tid, vilket leder till ett eget sökande efter svar på livets frågor. Däri har Jansson rätt: ”Kollektiva svar är inte tillräckliga för att ge meningsfullhet”. Men motiverar det att vi i dag ska ge upp den kristna grundsynen på kyrkan som en gemenskap av dem som tror på Kristus?

Kyrkan står verkligen inför stora utmaningar. Svaret ligger säkert inte i att släppa den kristna tron och låta var och en leta sig fram på det stora ”smörgåsbordet” – kalla det ”new age” eller inte!

För det tredje: kristen tro grundar sig på Guds kärlek i Kristus, hans nåd och förlåtelse, inte på ”de goda gärningarna i det förra livet” (Jansson). Det är precis den sortens så kallad gärningslära som vi får slippa! På frågan om reinkarnation skulle kunna vara förenlig med kristen tro – den fråga som Jansson ställer – måste jag svara ett bestämt nej!

Naturligtvis är det roligt och nyttigt att diskutera olika religiösa ideér och föreställningar, men jag för min del drar vissa gränser. Varningen för gamla hopkok står kvar, även om jag inte anklagar Hedda Jansson för detta! Hon väljer ju som synes att peka på andra frågor än jag.

Kjell Ove Nilsson