Att fira gudstjänst är en av världens äldsta kulturaktiviteter och det är fortfarande en seglivad tradition.    
Tron och gudstjänsterna har skapat landets största sammanhållna kulturarv. Vi har en unik skatt av träkonst och av stenkonst. Vi har minst ett par tusen vackra kyrkobyggnader, som besöks av miljontals. Där spelas och sjungs det också av tusentals musiker och körer med nästan 100 000 korister och av miljontals deltagare i gudstjänster och konserter. Musiker och korister förmedlar och förnyar musik från äldsta tid till nutid, med bredd och djup bär de fram kyrkans budskap och prisar Gud.

Kyrkans identitet som ett trossamfund behöver kompletteras genom att införliva det faktum att hon även är ett kultursamfund.  En institution som inte bara förvaltar en ofantlig mängd kulturföremål och miljöer utan också förmedlar en historia som skapat ett livssammanhang som berikar miljontals människor och platser.                                                                                                                                        

Den moderna kulturen har motat in kyrkan i den privata sfären. I bondesamhället var kyrkan engagerad i en mängd ”världsliga” angelägenheter. Kyrkan var en institutionsbyggare. Formerna för dessa institutioner i agrarsamhället tillhör förstås historien. Men själva förhållningssättet – den kyrkliga humanismen – tillhör inte det förgångna. Den finns praktiserad överallt i världen med skolor, sjukhus, radio-tv- stationer, etc.
Nu har vi lämnat det moderna samhället och lever i det postmoderna. Är det inte då på tiden att vi tar oss ut ur den ”privata sfären”, som modernismen tryck in oss i? Den postmoderna strävan går ut på att samverka. Det offentliga söker att samverka med civilsamhället. Kyrkan är en del av det och en av dess största aktörer. Kyrkan kan skapa sig nya roller i det nutida samhället.

Vi i kyrkan behöver uppdatera oss och se att vi kan skapa nya vägar i det postmoderna samhället genom att samverka med andra. Ska vi lyckas med detta så fordras att vi inte identifierar kyrkan som ”en privatsak”. Vi bör se kyrkan som ett trossamfund som vänder sig både mot Gud och mot världen med sin kristna humanistiska tradition.         
Exempel på en sådan breddning av kyrkosynen är att kyrkan nationellt utarbetar en kulturpolicy med resurser för utvecklingsprojekt, att de församlingar som utvecklar nya samhälleliga samverkansformer ska uppmärksammas och få utvecklingsstöd av kyrkan på nationell nivå.

Men också att kyrkan ger rikskollekt till kulturarbete som representeras av exempelvis S:ta Katharinastiftelsen och Förbundet för kristen humanism och att det i prästutbildningen ingår hur präster pastoralt kan använda sig av kyrkans kultur.
Det är också viktigt att kulturen med musiken i det nya budgetsystemet – som ska införas 2014 – inte ska tvingas in under gudstjänst, kristen undervisning, diakoni och mission utan att den ska få  en självständig del, att kyrkans faktiska uppgift som kulturförvaltare, förmedlare och förnyare ska framgå av kyrkoordningen.

Johan Unger
f d domprost, förtroendevald i Örebro