Kyrkan är fyrkantig i sitt svar till kristna reinkarnationstroende

Många känner till historien om de sex blinda männen som var och en bedömer vad en elefant är utifrån sina egna begränsade intryck (indisk berättelse tolkad av bland andra John Godfrey Saxe 1816–1887). Alla männen anser att just deras ståndpunkt är den riktiga och råkar i gräl om saken.

Om de i stället hade samtalat hade de insett att var och en av dem enbart fattat en del av sanningen, och deras dialog hade fört dem närmare en fullständigare bild av verkligheten.

När Kjell Ove Nilsson i Kyrkans Tidning nummer 5/16 med bestämdhet svarar nej på frågan om reinkarnation är kompatibel med kristen tro ger han intryck av att, på samma sätt som de lärde indierna, vara ointresserad av hur andras bilder av samma fenomen ser ut.

Hur kan Nilsson veta att reinkarnationsläran är svårbegriplig? För vem är den svårbegriplig? Om inga argument om dess förmenta obegriplighet tas fram i kontrast till den, enligt Nilsson, mer begripliga (kristna) uppståndelsen, hur kan vi då bilda oss en egen uppfattning?

Som den uppmärksamme läsaren noterade handlade min kritik i Kyrkans Tidning nummer 4/16 inte om Kjell Ove Nilssons definition av reinkarnation, utan definitionen, eller bristen på definition av befrielse från reinkarnation. Inte heller i detta inlägg ska jag gå in på de många olika varianterna av reinkarnationslära som finns, de många olika synsätten på befrielsen från återfödelsen och inte minst de många olika misstolkningar som kristna västerlänningar gjort av begreppen.

Läs i stället med fördel Peter Schalks sammanfattning i Reinkarnation en västerländsk missuppfattning i Forskning och Framsteg 7/2001. Ambitionen i min artikel var att ge en antydan om begreppens många facetter och den historiska förankringen i synen på de så kallade nyandliga föreställningarna.

Den stora andelen reinkarnationstroende i kyrkan kan vara ett tecken på att kommunikationen brustit mellan hennes företrädare och medlemmarna. Det är i sig ett mycket allvarligt problem. Men kan verkligen den kristna lösningen vara att, utan närmare undersökning av frågornas innehåll och människornas ståndpunkt, möta problemet med repetition av kristna dogmer i punktform?

Dogmer som även de finns i en mångfald av tolkningar och versioner (det finns som bekant hos kristna teologer ett stort antal åsikter om den historiske Jesus, hans uppståndelse, gemenskapen i tron och värdet av goda gärningar). Är denna fyrkantighet kyrkans enda svar i en tid som så förtvivlat ropar efter dialog, inom kristenheten och än mer med andra religioner?

Om man, som Nilsson, vill markera en stor skillnad mellan kristen uppståndelseföreställning och reinkarnationslära, och dessutom vill varna för ”det gamla hopkoket” som bubblat upp till ytan, måste ”hopkokets” ingredienser klarläggas.

Det är inte att ge upp den kristna grundsynen, inte heller att förvänta sig den andres omvändelse; det är att skapa förutsättning för respektfull dialog. Därmed är det inte bara ”roligt och nyttigt” att diskutera olika religiösa idéer utan helt avgörande för att samtalet ska leda framåt och ta människors frågor och sökande på allvar.

Mina och Kjell Ove Nilssons frågeställningar är alltså helt beroende av varandra. Slutsatsen kan i bästa fall bli ömsesidig förståelse och en klarare bild av elefantens majestätiska helhet.

Hedda Jansson

doktorand i religionshistoria, Stockholm