Kyrkan bör inte värja sig från alla risker

Frågan om hur kyrkan i sin mest genuina mening kan vara politisk är särskilt aktuell i en tid när hemska rapporter avlöser varandra i svenska nyhetsmedier. Någon gång i somras började sändningarna i radio låta som Sjörapporten, dödsskjutningar och andra dåd blev vardag så till den grad att svenskar avtrubbades inför det dödliga våldet. Nyheterna ackompanjerar numera morgonkaffet som en ovälkommen ritual, det är svårt att inte känna sig uppgiven.

Förra helgen anordnade fyra frikyrkosamfund tillsammans med EFS en konferens i Stockholmsförorten Husby. Temat var Guds rike i orten, och handlade om förutsättningar att verka som kyrka i utsatta områden. 

Även om ord som mission, församlingsplantering och evangelisation är mer hemtama i ett sådant sammanhang än i Svenska kyrkan, finns mer att önska av Sveriges största samfund – att den till och med vågade tänka radikalt. 

I svenska storstäder har bostadssegregationen ökat och integrationen försvårats, framför allt eftersom det med tiden blivit svårt att hitta ett fast, rimligt prissatt hem. Kunde svenskkyrkliga församlingar plantera kommuniteter i förorterna för aktiva medlemmar med en längtan efter att i vardagen leva ut sin tro, skulle det i sig inte lösa någon bostadsmarknad eller inrotad segregation – men nog vara ett vittnesbörd för världen om att den kristna kyrkan lever och ber också där våldet verkar.

Det blev en riksnyhet när Arvika pastorat i Karlstads stift ställde in konfirmand­resan till Stockholm, och andra församlingsresor till svenska storstäder. Framför allt på grund av terrorhotet mot Sverige, men också på grund av gängskjutningar i svenska städer.

Konfirmanderna tillhör den generation som sprungit varv runt det egna huset på gymnastiken och övat tyskaglosor hemma framför sin katt därför att skolorna tidvis varit stängda. De vet vad det innebär att ta ansvar för sitt eget och andras liv, ­också när det som tidigare ansetts självklart snabbt behöver förändras i grunden.

Att sia om faror kan vara nyttigt – om kalkylen samtidigt tar i beaktande vad som går förlorat när livet som sådant blir föremål för kontroll. Men att pandemin gjorde samhällets öppna ytor mindre och färre, med restriktioner för hur många som samtidigt fick befinna sig på samma plats, berodde på att kunskapen om hur viruset spreds gjorde distansen rentav livsnödvändig.

I terrorns natur ligger tvärtom att den kväver det öppna samhället så fort rädslan för det oväntade frodas. Terrorn har inte bara sina dödsoffer som mål, den har vunnit redan när den lamslagit allmänhetens tro på det fria och trygga samhället. Den är makaber men drabbar få direkt, dess syfte är framför allt att ingjuta skräck vid andra tidpunkter än de faktiska attentaten.

Samtal om säkerhetshot vid planeringen av resor och utflykter har sin poäng. Att då även resonera över vilket samhälle som skapas när risktänkandet styr, är en uppmaning till långt fler än de ansvariga i Arvika.

Svenska kyrkans församlingar och pastorat har inte undgått den bredare trenden i stora organisationer, där riskbedömningar blivit synonymt med att ta ansvar. När den goda ambitionen att skapa trygga rum i allt väsentligt blir en fråga om att utesluta risker, tenderar samtalet att börja handla mer om från än till. Det kan nästan bli bekvämt att oroa sig, därför att frågor om vad som helst är att undvika lättare låter sig besvaras än frågor om hur Guds rike på jorden bäst ges plats, alltså vilken värld och vilka lärjungar kyrkan är menad att forma.

Till ett kristet liv hör att leva på sätt som kommer fler än det egna jaget till gagn. En gång är det ansvarsfullt att utesluta risker, andra gånger är det just på riskfylld ort som kyrkan är kallad att vara.

Fanny Willman
teolog och skribent