Jag delar Bodins åsikt om att samhället, genom dess socialtjänst, har det yttersta ansvaret för människor som är i akut behov av hjälp och saknar alla övriga fungerande skyddsnät. Jag håller också med att socialtjänstlagen (SoL) är ”fantastisk”, som du uttrycker det. Problemet med SoL är, att det faktiskt är människor av kött och blod (socialsekreterare) med sina förtjänster och tillkortakommande, sina bra och dåliga dagar, sina olikartade ideologiska utgångspunkter som tolkar och praktiskt tillämpar dessa tolkningar i mötet med utsatta människor. Så fungerar det också i diakoniarbetarens vardag vilket medför att vi, då och då, gör felbedömningar.

 

För mig är det en självklarhet, att en av kyrkans uppgifter är att stödja akut behövande när samhällets övriga skyddsnät brister. Å andra sidan är det också vår skyldighet att arbeta för och påtala hur utsatta människors levnadsvillkor ser ut. De befrieteologiska honnörsbegreppen: se, bedöma och handla kan här vara viktiga redskap att arbeta efter.

 

I den diakonimottagning jag arbetar, delar vi ut många matkassar och tyvärr har det skett en markant ökning de senaste åren men - vi sprider definitivt inte dessa runt omkring oss. Det är relativt vanligt att man får avslag när man kommer till oss för att ansöka om matpaket eller fondmedel. Att dela ut kontanta medel är vi väldigt restriktiva med, det sker endast vid sällsynta tillfällen förutom två gånger om året när vi fördelar våra fondmedel. När det gäller fondmedel har vi en viss summa pengar att dela ut varje år, allt enligt givarens vilja. Fondmedlens vara eller inte vara kan alltid diskuteras i modernt välfärdssamhälle; det är jag den första att skriva under på, men samtidigt vore det kontraproduktivt att inte nyttja dessa när många människor trots allt lever i ekonomisk utsatthet. 

 

Min bestämda uppfattning är, att försörjningsstödet (socialbidraget) inte är tillräckligt tilltaget för att ge en skälig levnadsnivå, framför allt inte för barnfamiljer (speciellt inte för ensamstående med barn) som lever med försörjningsstöd under en längre period. För dessa kan ett matpaket, eller en beviljad fondansökan vara viktig för stunden men det är naturligtvis ingen lösning på sikt.

 

För mig är det viktigt att problematisera kring att vi lever i ett samhälle med ökad ekonomisk ojämlikhet, bland annat genom att låginkomst- och socialbidragstagare under en följd av år fått sänkta realinkomster. Denna omfördelning av resurser har varit politiskt gångbar tack vare ett nygammalt sätt att tänka och forma samhället på, där individens frihet hyllas och det egna ansvaret uppgraderas; samhällets kollektiva lösningar, däremot, misstänkliggörs och vissa gruppers försämrade ekonomiska villkor legitimeras. I ett sådant ideologiskt klimat förstärks individens eget ansvar för sina tillkortakommanden. Det blir lättare att skjuta över ansvaret på socialbidragstagaren själv och för den som uppbär försörjningsstöd påläggs incitament för att denne ska göra allt man kan för att ta sig ur denna situation. Problemet för många människor är att man har små valmöjligheter utifrån sina, många gånger, begränsade förutsättningar. 

 

Lever man på försörjningsstöd under en längre tid, eller med inkomster som ligger strax över riksnormen, blir det svårt att leva på en ekonomisk dräglig nivå i ett konsumtionssamhälle som det svenska. Det påverkar sannolikt ens självbild i förhållande till andra – vad händer med barn som tvingas att växa upp under sådana omständigheter, hur ser dom på sig själva i förhållande till barn som haft ”lyckan” att växa upp i ekonomiskt solida miljöer. En viktig grundbult i ett västerländskt konsumtionssamhälle är just att man, till stor del, bygger sitt människovärde genom att kunna konsumera. Nya materiella behov skapas konstant genom att produkttillverkare försöker lära oss, att vi måste skaffa deras produkter för att kunna leva drägliga och bekväma liv. Våra gränser för vad som tillhör livets nödtorft förskjuts ständigt – ofta utan vi själva är riktigt medvetna om det.

 

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, och två forskarkollegor till honom släppte förra veckan (29/5) två forskningsrapporter om ekonomisk utsatthet i Malmö. Rapporterna fokuserade på situationen för utsatta barnfamiljer i staden samt vad som bör betraktas som skälig levnadsnivå för socialbidragshushåll. Läget i Malmö är både prekärt och unikt – ungefär var tredje barn växer upp under fattiga omständigheter. Man intervjuade socialsekreterare och enhetschefer från alla tio stadsdelar i Malmö Stad, om den rådande situationen. Det är delvis en dyster läsning, där man bl.a. skriver: ”Sammanfattningsvis är det anmärkningsvärt att ingen av de intervjuade fullt ut anser att försörjningsstödet ger en skälig levnadsnivå… Det är ytterst problematiskt att socialtjänsten själva inte uppfattar att de långvariga socialbidragshushållen har den skäliga levnadsnivå socialtjänsten berättigar dem.” ( Citatet är hämtat ur forskningsrapporten Lokala handlingsstrategier mot barnfattigdom)

 

Akademikerförbundet SSR, där många socialsekreterare är anslutna, gör med regelbundenhet undersökningar över sina medlemmars uppfattning om sin arbetsmiljö. I nyligen genomförd undersökning (oktober 2011) bland tillfrågade socialsekreterare uppger 83 procent att man upplever för hög arbetsbelastning och 38 procent anser att man inte klarar av att leva upp till,  att kvaliteten och rättssäkerheten enligt SoL:s intentioner uppnås. I två undersökningar från 2010 anser var fjärde att man blivit mer restriktiv i sina bedömningar av försörjningsstödet och hela 58 procent har övervägt att byta arbete till något annat utanför socialtjänsten. Socialarbetare försöker naturligtvis att göra sitt bästa utifrån de givna ramar man har att förhålla sig till men vissa socialarbetare som jag kommer i kontakt med, upplever sig bakbundna i överordnade strukturer som till stor del styrs av ekonomiska premisser. Jag möter även socialarbetare som hänvisar vissa av sina klienter till kyrkans diakoni, p.g.a. att det egna systemet som man arbetar i, inte alltid kan förse sökande med det man önskar och behöver. Jag frågar mig: vad händer med hjälpsökandes rättsäkerhet när man känner att man behöver samhällets ekonomiska stöd.

 

Visst man kan alltid överklaga ett beslut från socialtjänsten. Då granskas ärendet igen och avslås det återigen går överklagandet vidare till Länsrätten. Väntetiden idag för att få sin sak prövad i Länsrätten ligger på en till sex månader – i praktiken någonstans mitt i det tidsspannet. Det vet jag när den som fått avslag kommer till diakoniexpeditionen och ofta vill inte konfidenten i det läget överklaga socialtjänstens beslut, bland annat för man att inte orkar. 

 

Jag menar, Magnus Bodin, att ovanstående förhållanden är mångt mer allvarliga, än om några diakoniarbetare råkar att dela ut några matkassar för mycket till hjälpsökande människor.