Som visades i EU-valet i våras har högerpopulistiska, rasistiska och – i några fall – fascistiska partier stora framgångar i Sverige och Europa. Till de många som uttryckt oro över detta hör Svenska kyrkan. Varningsklockor har ringt i Visby och i Jönköping och Svenska kyrkan har varit medarrangör till antirasistiska manifestationer under paroller som ”alla får plats”.

Allvaret i situationen får inte underskattas: populism och rasism måste bekämpas på ett verkningsfullt sätt och människors lika värde måste värnas. Trots ansträngningar fortsätter emellertid stödet för Sverige­demokraterna och extrem­högern att öka.

Den sociala bakgrunden är följande: 26 miljoner människor är arbetslösa i Europa. Skyddsnät har luckrats upp, otrygga anställningar ökat. Var fjärde europé – och över en miljon svenskar – lever i vad EU kallar ”risk för fattigdom eller social utestängning”. Sedan 1980-talet har skillnaderna mellan rika och fattiga stigit till mycket höga nivåer och ökar nu, enligt OECD, mer i Sverige än i något annat EU-land. Att hög ojämlikhet leder till minskat förtroende och tillit i ett samhälle är belagt i forskning.

Trots att utvecklingen pågått länge har tillräckliga ansträngningar inte gjorts, varken av social­demokratiska eller borgerliga regeringar, för att bryta den ökande sociala ojämlik­heten.

Alla talar om att Jeppe super, men ingen frågar varför. Mycket av det engagemang som hittills visats mot rasism stannar vid att angripa symtomen, men går inte djupare in på orsakerna. I värsta fall innebär det inte bara att man blir värnlös inför det man vill motverka, utan också att man – tvärtemot sin intension – bidrar till att förstärka uppdelning av människor i vi och dom.  

En debattartikel av domprosten i Visby i Kyrkans Tidning den 23/6 2014 inför en manifestation under Almedalsveckan är illustrativ. I artikeln nämns inte den sociala utveckling som skett i Europa. Det är som om det ökande stödet för rasistiska och populistiska partier kommit från ingenstans. Däremot ställs ”nazister” och ”rasister” i motsats till ”alla människor av god vilja […] den stora majoriteten, som står för något annat”.

Det är en riskabel förenkling att skilja mellan människor av god respektive ond vilja. En luthersk kristen insikt är att endast Gud vet vad som innerst rör sig i människohjärtat. Vi har alla ansvar för våra ställningstaganden. Men att många tyvärr sätter sitt hopp till partier med rasistisk grundsyn – från Sverige­demokrater och till nynazister – behöver inte vara liktydigt med att deras vilja är ond. Många av deras sympatisörer hör till dem som drabbats hårdast av social ojämlikhet. I svårighet att uppfatta alternativa problemformuleringar tror de att arbetslöshet och andra sociala problem beror på invandring. Många lockas till dessa partier, inte av hakkors och våldsymboler, utan av löften om återupprättad trygghet, i partiernas eget material, gärna visuellt gestaltade av bilder på lekande barn på sommarängar.

Inte heller finns hos ”den stora majoriteten” en idel god vilja. Där finns också egoism och likgiltighet och det som den brittiske kulturgeografen Daniel Dorling kallar ”en bredare form av rasism”. Många inom denna majoritet har genom skattelättnader haft fördelar av den ökande ojämlikheten samtidigt som de utan att protestera kunnat se hur levnadsvillkoren skärpts för de svaga i samhället. På liknande sätt som sympatierna för högerpopulism ökar, sprider sig också på många håll ett förakt för den utsatta medmänniskan som bland annat slår igenom i språkliga uttryck som ”white trash”. Vad vi ser är med andra ord en rasistisk uppdelning av människor som inte bara drabbar invandrare, utan också andra grupper.

För att verkningsfullt kunna medverka till att motverka rasism och populism behöver Svenska kyrkan i betydligt högre utsträckning än nu se och angripa problemens orsaker. Vederhäftig kunskap, profetiskt opinionsarbete och uppbyggande av strukturer som överbryggar sociala skiljelinjer måste vara grundläggande drag i kyrkligt samhällsarbete. Man behöver visa på den sociala utsattheten och bidra med visioner om hur ett mera jämlikt och socialt hållbart samhälle skapas. Bara så kan kyrkan utmana politiker och beslutsfattare och vara ett trovärdigt alternativ till rasistiska och populistiska problemformuleringar.

Så sker också i många kyrkor och ekumeniska organ världen över. De teologiska grunderna ligger i det oskiljaktiga sambandet mellan liturgi och diakoni, i evangeliets budskap och i dopets och nattvardens förkunnelse om alla människors syskonskap och likvärdighet. Alla får tyvärr inte plats i Jönköping och Visby, i Sverige och Europa. Om kyrkan vill vara trogen sitt budskap – och motverka den tilltagande uppdelningen av människor i vi och dom – måste den verka för ett samhälle där alla får plats på riktigt.

Tomas Fransson,
teologie doktor och präst i Svenska kyrkan