När kyrkan inte längre är Jesusupptagen kommer hon att dö. Då är hon inte kyrka utan bara en organisation med uppfattningar av världen, skriver Ann Lång i sin replik till Helena Myrstener.
En självupptagen kyrka behöver dö, skriver Helena Myrstener i Kyrkans Tidning nummer 21/17. Javisst, kyrkan blir så ”självupptagen” som vi alla – biskopar, präster, andra anställda och lekmän - gör henne till. Och som kyrkomötets politiker beslutar att hon ska vara. När kyrkan inte längre är Jesusupptagen kommer hon att dö. Då är hon inte kyrka utan bara en organisation med uppfattningar av världen. Inte större eller mer betydelsefull än de dödliga som (om)format henne.
Jesus såg all nöd där den visade sig och hos dem där den fanns. Skillnaden mot politiken är att Han vägde ingen mot den andre och Han satte inte grupper mot varandra. Han såg människan. Vi är alla skapade till Guds avbild.
En politisk kyrka som prioriterar vem som ska hjälpas eller vad som ska satsas på, utifrån vad som är opportunt, är just en sådan som begränsar och stänger in. Myrsteners egna uppräkningar om vilka som inte får svikas, kan också ge mig en bild om vilka som får svikas. Hennes lista stämplar, precis som världens politik, några grupper som förväntat svaga och alltid i behov av (kyrkans) hjälp. Denna hemfallenhet åt ideologiskt förutbestämda meningar, ger en form av nutida fariseism. Ett behov av att stå i gathörnet och visa sig stark, god och rättyckande genom att basunera ut budskap som pekar ut vissa som förutbestämt svaga.
I en kristen kyrka ska hjälpen och nåden vara tillgänglig för den som behöver. Detta, som med ett slitet ord kallas utmaning, är det riktigt svåra. Det svider och förpliktigar – att inte kunna rättfärdiggöra mina val av mig själv, utan ödmjukt behöva böja mig för evangeliet. Det går inte att kliva över eller gå förbi mina medmänniskor på politisk grund. Spelar ingen roll om det är en sverigedemokrat eller kommunist, homo- eller heterosexuell, rik eller fattig, muslim eller hindu, kvinna, man eller annan – jag kommer inte undan. Missionsuppdraget undantar ingen. Det lägger sig i!
Kyrkan ska och kan vara ett salt i samhället. Ett salt i all politiks sår, alltid. Och kanske framförallt kännas i mina egna brister och tillkortakommanden, för att levandegöra min tro och göra min mission trovärdig. Andens vind är nödvändig, men det är nog vi själva och inte Anden som behöver testas.
Somligt måste dö för att annat ska leva, påpekar Myrstener.
Jesus Kristus har dött för att vi ska leva. Det är centralt i min kristna övertygelse och jag önskade att det alltid tveklöst vore det i Svenska kyrkan. En kyrka på den grunden dör aldrig!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR