Kyrkohandbok

Kyrkans egen musik nedvärderas

Det är glädjande att församlingsaktiva och präster, till och med domprostar och biskopar, finns bland dem som protesterar mot nedmonteringen av kyrkomusiken. Det anser Mats Ericsson, domkyrkoorganist emeritus.

Det förefaller uppenbart att försöken att skapa en ny kyrkohandbok har havererat. Andra har förtjänstfullt pekat på de uppenbara bristerna i såväl materia som i själva utarbetandet. Det kan därför vara av intresse att något belysa de bakomliggande mekanismerna. Då måste man backa tiden åtminstone 50 år.

      

Under några decennier blomstrade kyrkomusiken. Pånyttfödda liturgiska insikter och en ökande nattvardssed i kombination med en aldrig skådad utveckling av körverksamheten resulterade i en kyrka som sjöd av glädje och inspiration. Allt nykomponerande och orgelbyggande ej att förglömma. Faktum är att Svenska kyrkan satsade runt 2 miljarder kronor i nybyggnation och renovering av orglar. Musikgudstjänsterna ökade lavinartat i antal och kvalitet, något som med automatik ökade tillströmningen av kyrkobesökare.

      

Tyvärr skedde detta samtidigt som framför allt huvudgudstjänsten i tilltagande omfattning tappade deltagare. Idag kan en högmässa samla ett tjugotal besökare, samtidigt som kyrkan är sprängfylld vid musikgudstjänsten några timmar senare. För att råda bot på detta, menade man att mer av folklig musik "som människor förstår" borde ersätta den "finkulturella" (kyrkliga!) musiken. Den här processen har mer eller mindre öppet ägt rum i konfrontation mot och med nedvärdering av kyrkans egen musik och inte som ett i sig välkommet komplement. Några exempel belyser detta.

Kyrkosångsförbundet med sina 100 000 medlemmar tillerkändes under en följd av år Kyndelsmässodagens rikskollekt. Plötsligt beslöt kyrkostyrelsen att den skulle delas lika med Kvinnor i Svenska kyrkan, 1000 medlemmar.

 * Domkyrkoorganisternas förening sökte företräde hos biskopsmötet för att diskutera kyrkomusikens och kyrkomusikernas roll i en tänkt framtid. Resultatet blev ett förslag om att vi borde verka för mindre applåder i kyrkorummet.

 * Sagda förening belyste kyrkomusikens roll i en artikel i Kyrkans Tidning. Tystnaden var kompakt, så när som på att en präst (musikutbildad) i Småland efterlyste mer av påver (SAOL: fattig, torftig) musik och att två präster i Uppsala domkyrka frankt, närmast revolutionärt, proklamerade att "Den musikaliska fundamentalism som tillåts regera landets församlingar måste störtas. Inte för att vi eller någon annan subjektivt tycker det, utan för att den begränsar, trycker ner och omyndigförklarar människor och leder Svenska kyrkan allt längre bort från verkligheten."

Helt nyligen tjänstgjorde jag vid en högmässa med tänkta inslag från det liggande handboksförslaget. Jag menade att de valda momenten skulle mer förbrylla den stackars församlingen än verka uppbyggliga. Svarslös fick jag beskedet att här handlade det om saker som jag saknade kunskap om.

 

Med tanke på hur lågt i tak det har blivit i en likriktad organisation, är det glädjande, att när proppen har gått ur fördämningarna, återfinns där också församlingsaktiva och präster, till och med domprostar och biskopar.

Biskop Eckerdal skriver att kyrkostyrelsen och kyrkomötet äger frågan. Säkert sant och lika säkert problemet.

 

Mats Ericsson

Domkyrkoorganist emeritus

Ordförande i Domkyrkoorganisternas förening 1993-2006

      

         

              

Mer inom samma ämne
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok
Kyrkohandbok