Kyrkans marginalisering är inte ödesbestämd

Finns det anledning att känna oro för Svenska kyrkans framtid? Enligt en färsk prognos från Svenska kyrkans forskningsavdelning kommer 80 000 - 95 000 personer att lämna kyrkan per år fram till 2030 (Kyrkans Tidning nummer 41/17), vilket innebär en ökning i förhållande till perioden innan 2015.

Hur skall man se på de eskalerande utträdessifforna? Svaret beror helt på vilken tolkning man väljer. Den vanliga, som verkar ha slagit rot i kyrkan, tar fasta på yttre faktorer.

Sverige har sedan slutet av 1800-talet genomgått omfattande strukturella förändringar. Det gamla bondesamhället ersattes först av industrisamhället som sedan övergått till ett högteknologiskt kommunikationssamhälle präglat av mobilitet. En sekulär livsstil hos majoriteten av befolkningen har samtidigt trängt ut en äldre livsform med en tydligare kristen inramning. Vidare har ett monokulturellt samhälle förvandlats till ett mångkulturellt.

Mot bakgrund av dessa skeenden är det fullt naturligt, vill man tänka, att kyrkan måste krympa sin kostym. Det går inte längre att ha kvar sin gamla roll där kyrkan stod i centrum, en roll som hörde till bonde- och enhetssamhällets tid. Vad som ytligt sett kan se ut som en kris – det hastigt minskande antalet medlemmar – handlar alltså i själva verket om en nödvändig anpassning till den faktiska situationen. Så småningom kommer medlemsantalet att stabilisera sig på en mer rimlig nivå.

Den stora ”fördelen” för kyrkans ledning med denna något dystra men lugnande tolkning av sifforna är, förutom att man slipper tala om en kris, att kyrkans marginalisering kan hänföras främst till förändringar i omgivningen. Man är offer för en samhällsprocess som inte går att rå på. Inget ansvar kan därför utkrävas. En liten strimma av hopp finns dock. Kanske människor en vacker dag får upp ögonen för allt positivt som sker i kyrkan och på nytt lär sig uppskatta den? Här får man tålmodigt vänta och se, tycks inställningen vara.

Men hur trovärdig är en tolkning som vill ge yttre faktorer skulden för medlemsraset? Vänder vi blicken mot andra delar av världen kan vi se att ekonomisk och teknisk utveckling inte nämnvärt påverkat religionens ställning. Ett slående exempel på detta är USA (som dock inte haft ett statskyrkosystem). I ett land som Sydkorea har kraftig modernisering gått hand i hand med ett uppsving av religionen. Och så ser det också ut på andra håll i världen.

Det är visserligen riktigt att en krympning av verksamheten inte behöver vara alarmerande i sig, men är det verkligen ”naturligt” att de allra flesta av de sex miljoner som trots allt fortfarande är medlemmar inte besöker gudstjänsten annat än i undantagsfall? Signalerar det inte något som bör stämma till eftertanke?

Man kan tänka sig en helt annan tolkning av utträdessifforna, som fokuserar på inre förhållanden: genom en dysfunktionell religiös praktik utestänger kyrkan – ”motar bort” – sina egna medlemmar och tvingar dem till ett slags andlig exil. Beteckningar som ”sekulär” eller ”privatreligiös” är enbart vilseledande omskrivningar för denna stora grupp i samhället.

Vad menas här med ”dysfunktionell”? När det kyrkliga språket mister sin bärkraft, inte längre kan förmedla en levande relation till Gud, fungerar det istället som en barriär, får en motsatt roll. En andlig tristess breder ut sig. Vad Svenska kyrkan erbjuder sina medlemmar i gudstjänsten är vad man kunde kalla för en ordreligion: att tro på, instämma i och bekänna kristna fraser med ingen eller liten förankring i människors vardagsliv. Sägandet av fraserna blir ett självändamål. Sett ur detta perspektiv är medlemsflykten inget att förvåna sig över och kräver inga sociologiska förklaringar.

Vad som är särskilt bekymmersamt med ordreligionen, vilket berör arbetet med kyrkohandboken, är att den involverar en förskjutning av heligheten. Religiösa formuleringar blir heliga istället för Gud. Tryggheten förknippas med de invanda fraserna, vilket avsevärt minskar spelutrymmet för förändringar.

Man kan inte räkna med att denna alternativa tolkning av utträdesstatistiken, som lyfter fram kyrkans egen roll i sammanhanget, får de ansvariga att jubla av glädje. Men till skillnad mot det gängse synsättet är den något mer hoppingivande eftersom kyrkans marginalisering inte längre framstår som något ödesbestämt. Situationen går att påverka. 

Väljer vi det kyrkokritiska synsättet blir det dock mindre sannolikt att medlemsantalet stabiliserar sig på en lägre nivå. En snöbollseffekt kan inte uteslutas. När rullningen väl kommit igång ökar den i hastighet och drar med sig allt fler. Men det behöver inte alls bli på det sättet.

De senaste hundra åren – inte utifrån en uppgjord plan utan mer som ett resultat av en tyst omvandling – har möjligheten av en ny relation till Svenska kyrkan skapats, en i grunden förändrad relation mellan kyrkan och dess medlemmar, som karakteriseras av rymd och frihet. Marken är redan förberedd för ett uppbrott från ordreligionen.

Kyrkans folk väljer om detta uppbrott skall påbörjas nu, om femtio år eller hundra. Inom den stora gruppen i andlig exil har det redan ägt rum.