Kyrkobyggnadens helighet göms undan

Vilken katastrof! Heligheten har så till den grad gömts undan, att ett besök i kyrkobyggnaden inte gör större intryck än en tur på Ica Maxi. Sekler av andlig rikedom har devalverats. Barn och unga berövas upplevelsen av en unik plats där individen och människovärdet är i centrum, och världens krav på prestation och lönsamhet utestängda.

Den religionsfrihet som råder i vårt samhälle, uppfattas ofta felaktigt enbart som en frihet från religion. Nu har den uppfattningen tydligen trängt ända in i kyrkans innersta: det är OK att rummet används ”fritt från religion”.

Men naturligtvis är det omöjligt. Ingen kyrkobyggnad kan någonsin vara fri från religion. Såvida den inte vanskötts till ruinens brant. Varje upplevelse, varje föremål, varje andetag inne i en kyrka är, och ska vara, laddat av gudsnärvaro. Det är vår särskilda uppgift, vi i den kyrkliga personalen, att ständigt ladda om. Inte att dölja. Därför är till exempel en kommunal skolavslutning i kyrkan en omöjlighet. Det är inte för att vara ogin, utan av respekt för det i demokratisk ordning fattade beslutet att den kommunala skolan ska vara icke-konfessionell. Vi ska naturligtvis inte sätta oss över de demokratiska besluten och tvinga på skolelever religion – men det kan vi inte undgå att göra, eftersom kyrkorummet är religion.

Att komma i studiesyfte är något helt annat än att komma för att fira examenshögtid. Så mycket vi orkar bjuder vi in till påskvandringar, studiebesök, frågestunder, psalmsjungande och till och med gudstjänster. Men då, förstås, förberett och efterarbetat utifrån det kritiska tänkande som skolan ska förmedla.

Det förslag som nu finns i riksdagen avser (som tur är) inte att skolan ska bli konfessionell igen. Däremot bidrar det till att urvattna religionen, och förvandla tron till traditioner.

Markus Holmberg
domkyrkokaplan, Västerås