Kyrkokansliets syn på nyskapande musik väcker oro

I Kyrkans Tidning 8/14 framfördes på nytt allvarlig kritik mot behandlingen av musiken i handboksprocessen, denna gång dels av Lars Åberg (som varit musikaliskt huvudansvarig i expertgruppen, men tagit avstånd från förslaget under processens gång), dels av Mattias Wager. Det undflyende svar som i samma artikel lämnas av kyrkosekreterare Cristina Grenholm innehåller flera uttalanden som knappast bör få stå oemotsagda. Ett av dessa förtjänar i synnerhet att lyftas upp till diskussion, nämligen det påstådda ”musikaliska nyskapande” som Grenholm menar framträder i kyrkohandboksförslaget.

Kritiken mot behandlingen av musiken i handboksförslaget har under det gånga året kommit såväl från enskilda församlingar som från sakkunniga inom och utom kyrkan, samt in­ifrån själva expertgruppen. Från Kyrkokansliets sida har sakligt bemötande helt lyst med sin frånvaro, i stället har samma pressmeddelanden om ”öppenhet”, ”förankring” och ”nyskapande” upprepats, trots (eller kanske på grund av) att det är just på dessa punkter kritiken varit som starkast.

Grenholm verkar nu delvis medge att processen för urval till handboksförslagets serier B och D kan kritiseras rent principiellt, vilket tyder på en viss islossning i den tidigare ovillig­heten till förklarande resonemang. Dessutom lämnar hon ett första konkret exempel på vad i förslaget som skulle vara nyskapande, då hon menar att det varit viktigt att värna ”musikaliskt nyskapande inom ramen för förslaget, till exempel från Iona och Taizé.”

Det häpnadsväckande med detta uttalande är att de exempel hon pekar på alla är från musikaliskt traditionalistiskt inriktade miljöer, i flera fall av betydligt äldre dato än rådande Kyrkohandbok (1986). John Bells två satser från Ionakommuniteten hör till det äldre materialet i serierna B-E och har harmoniskt och melodiskt utpräglat traditionalistisk prägel. Jacques Berthiers två satser i handboksförslaget har utgivningsår 1981, men är i själva verket äldre än så. Han skrev musik till Taizékommuniteten från 1950-talet och framåt, och avled 1994. Berthier och broder Robert Giscard har själva beskrivit att deras stilistiska ideal från och med 1974 främst utgick från repertoar från cirka 1600, vilken också inkorporerades i Taizé­traditionen. Detta är alltså musik tillkommen innan många av dagens kyrkomusiker var födda, och då i en kontext där man medvetet försökt erbjuda förenklade och tillgängliga modeller hämtade från kyrkans äldre tradition: välgjord och omtyckt musik utan anspråk på nyskapande.

Givetvis ska musik från Taizé och Iona fortsätta att sjungas i Svenska kyrkan, såsom den redan gjorts i mer än en generation. Om man inom kyrkohandboksarbetet hävdar detta som nyskapande musik får det dock ses som en brist på grundläggande insikter inom det område man har att besluta om. Det är en sak att inte själv ha sakkunskaper på ett område man fått ansvar för, så länge det finns en klar medvetenhet om denna begränsning. En stor del av den tidigare kritiken handlar om att man inte försökt involvera nödvändig kompetens. I ljuset av detta framstår bristen på förankring i kunskapsområdet som talande. Att man tar så lätt på synpunkter från musikaliskt område att man rent av går emot sin egen från början ende musiksakkunnige (Åberg) visar på situationens allvar.
Hade inte snarare Svenska kyrkans gudstjänstliv verkligen behövt just den vitalisering som varit möjlig om insiktsfullt musikaliskt arbete setts som en tillgång och inte bara som ett hinder i processen?

Behandlingen av musiken i Kyrkohandboksprocessen visar hur nödvändigt kyrkomötets beslut att stärka den musikaliska kompetensen på nationell nivå är för framtidens musik- och gudstjänstliv (motion 2013:89). Svenska kyrkan på nationell nivå (däribland Kyrkokansliet) måste i framtiden kunna stå i mer trovärdig kontakt både med sina kyrkomusiker och med övriga musikinstanser i samhället.

Undertecknad har getts tillgång till alla inkomna remissvar på Kyrkohandboksförslaget, ett mycket intressant och viktigt material inte bara för den pågående handboksprocessen, utan även för framtida forskning om den svenska kyrkomusiken under 2000-talets början. Jag kan redan efter en översiktlig genomgång konstatera att det statistiska bortfallet är stort på frågan om de föreslagna musikserierna kan antas – närmare 30% av de som använt enkäten har inte svarat eller lämnat ofullständiga svar, och många har kritiserat enkätens utformning.

För det andra framstår det klart av remissvaren att det ute i landets alla församlingar finns kunskaper och insikter som helt saknas på Kyrkokansliet, rörande textunderläggning, prosodi, periodik, spelteknik, harmonisering, stämföring, sångbarhet m.m. – detta inte minst i de remissvar som sorterats i enkätens kategori ”Ja, med justeringar”. Det blir en grannlaga och mycket krävande uppgift att centralt säkra kompetens på dessa områden och med noggrannhet försöka omarbeta musikserierna i grunden, enligt denna massa av värdefulla synpunkter och förslag. Den tidigare fastlagda tidsplanen framstår som orimlig om man har för avsikt att ta remissvarsmaterialet på allvar.

Grenholm skriver i Kyrkans Tidning 20/2 att det funnits ”ett behov att stärka handbokstroheten, och att tidsfaktorn bedömdes ha betydelse för att en reviderad handbok skulle bli använd” samt att ”därför oroar sig kyrkostyrelsen och biskoparna för att om en ny handbok dröjer, så kommer församlingarna inte att använda den nya handboken”. På en punkt är logiken inte riktigt klar: varför skulle fler använda handboken om den antogs under hastiga former? På den andra punkten verkar faktiskt biskopsmötet ha en mer ansvarsfull hållning i frågan än vad som påstås här. I biskopsmötets protokoll den 28-29/1 står att läsa att ”Det framhölls att remissutfallet avgör hur den fortsatta processen bör se ut”.

Är Svenska kyrkans gudstjäntsliv betjänt av en kyrkohandbok som de ansvariga inte ens själva tror att någon vill använda?

Mattias Lundberg
kyrkbänksnötare, kyrkomusiker och docent i musikvetenskap, Uppsala universitet