Kyrko­ordningen måste ändras

Under påsken och tiden därefter har det förts en debatt i Svenska Dagbladet med flera tidningar kring hur Svenska kyrkan hanterar ärenden där präster gör sig skyldiga till sexuella övergrepp av olika slag. Ämnet väcker starka känslor och det är väldigt viktigt hur vi hanterar saken, både ur de utsattas synvinkel och ur rättssäkerhetssynpunkt.

Utgångspunkten för de flesta av debattinläggen har varit fallet på Gotland, där en präst som själv begärde att bli obehörighetsförklarad 2008 efter att ha blivit anklagad för att ha utnyttjat unga tjejer sexuellt nu återfått rätten att verka som präst.

När ett ärende av det här slaget är väckt i domkapitlet prövas det i relation till 31 kap 12 § kyrkoordningen.  Domkapitlet kan då, om utredningen visar skäl därför, välja att förklara prästen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst. Utredningen tar ofta några månader att genomföra.

Om prästen under tiden drar öronen åt sig och själv ansöker om att få bli ”avkragad” ska domkapitlet enligt 31 kap 11 §, förklara prästen obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst och därmed faller en eventuell påbörjad utredning. Detta är inte en tillfredsställande ordning och kan rimligtvis inte ha varit intentionen med regleringen. 11 § kan på denna punkt tolkas så att den slår undan benen för intentionen med 12 §. När ett ärende är väckt i domkapitlet ska det inte vara möjligt för den enskilde prästen att själv träda tillbaka och därmed hindra att en utredning genomförs, alternativt fullföljs.

En präst som har förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst får förklaras åter behörig, om förhållandena ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag.

Låt oss tänka oss en präst som blir obehörighetsförklarad efter att själv ha begärt det. När några år har gått vill hen åter bli förklarad behörig och anhåller om detta hos domkapitlet. Vad ska domkapitlet då göra? Jo, utreda om förhållandena har ändrats på ett sådant sätt att prästen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag.

Då behöver en grundlig analys göras av på vilket sätt situationen har ändrats och om vederbörande i fortsättningen kan anses lämplig att utöva sitt uppdrag. Hur ska det gå till när det inte finns någon utredning som talar om vilka förhållandena var när det begav sig?

Vill det sig illa kan den enda handling som finns i ärendet vara just prästens egen begäran om ”avkragning”. Den egentliga grunden för prästens avgång finns inte dokumenterad, åtminstone inte i handlingar som kan granskas offentligt eftersom de inte finns intagna i ett beslut.

När Visby stift beslutade om att åter förklara prästen behörig fanns det, enligt ärendelistan, ett skriftligt utlåtande över vad som framkommit under beredningen. Detta utlåtande kan man anta ligger till grund för beslutet. Jag begärde att få ta del av detta för att få klarhet i vad man grundade beslutet att återge behörigheten på, men fick som väntat beskedet att materialet var sekretessbelagt. Av ett beslut måste framgå vad man grundar beslutet på. Gör det inte det är rättsäkerheten äventyrad.

Ärenden av det här slaget får aldrig skötas i dunkel. Den anklagade ska inte äga rätten att själv råda över huruvida en utredning av de faktiska förhållandena ska göras eller inte.  Varken ”offren” eller den anklagade vinner på det. De utsatta måste få erfara att vi tar deras berättelse på allvar. Den anmälda prästen har rätt till en prövning av fallet och löper därmed risk att bli fälld men har också möjlighet att bli rentvådd. Detta är en grundläggande princip när det gäller rättssäkerhet.

Min poäng är inte att man aldrig ska ha en chans att komma tillbaka och åter få rätt att utöva vigningstjänsten som präst. Det kan finnas goda skäl att få göra det. Däremot är det ingen rättighet att få verka som präst i Svenska kyrkan.

Vi måste våga utreda den som anmäls, ge den anklagade rätt att få en rättssäker prövning, visa den som utsatts att vi tar hens berättelse på allvar och i allt som rör detta våga tala sant om livet.

Jag förespråkar en ändring i kyrkoordningen så att den präst som är aktuell i ett ärende där den fortsatta behörigheten utreds i domkapitlet, inte själv ska ha möjlighet att lägga kragen på hyllan.

Lotta Novosel
Stiftsjurist, Strängnäs stift