• FOTO: Mikael M Johansson

Låt inte debatten om psykiskt sjuka stanna

Det var roligt att vår debattartikel om psykisk sjukdom och kyrkan väckte ett stort intresse.

Många ville diskutera ämnet, vilket tyder på att det finns erfarenheter och perspektiv som vill komma i dagen. Detta var också vårt syfte. Desto märkligare då att de som svarat oss genom Kyrkans Tidning gör det med en sådan defensiv ton.

Ann-Sofie Kamkar svarar för Sjukhuskyrkan i Karlstad att de inte alls står handfallna inför möten med sköra människor med svåra diagnoser. Men det skriver vi inte heller – vi påpekade att personer inom kyrkan ibland gör det. Och det tror vi fortfarande är relevant att säga, inte minst för att uppvärdera det goda arbete som sker, exempelvis i sjukhuskyrkorna, men också för att ge råg i ryggen åt de diakoner, präster och andra som inte arbetar inom specialom­rådet utan möter problematiken i andra sammanhang.

När Kamkar betygar att en människa aldrig betraktas som konstig i sjukhuskyrkans sammanhang är det möjligen en vilje­sats, men knappast en rättvis beskrivning av sakläget ens i den luttrade sjukhusmiljön. Bättre än att måla Svenska kyrkan i pastellfärger är att se att se verkligheten som den är. Besvärliga människor är dessvärre legio här i världen – samtidigt är det överflödigt av Kamkar att påpeka att också dessa är medmänniskor. Vi vet att kyrkan menar att Gud omsluter allt med ömhet, men vi vet också att vi människor tyvärr inte gör det. Så vad gör man i praktiken? Hur rustar kyrkan sina medarbetare? Det var de svaren vi ville ha reda på.

Också Anders Sterzel missuppfattar vårt incitament och kallar det att vi ”ondgör oss” över Svenska kyrkan. När Sterzel sedan riktar sin kritik mot brister i de samhälleliga funktionerna gör han det med all rätt; i detta har han patientföreningarna med sig och det var inte vårt ärende i artikeln att låta myndigheterna och dess politiker slippa undan. Tvärtom ville vi diskutera området psykisk sjukdom och själavård just för att få upp saker som dessa till ytan, som samarbetet med samhällets övriga aktörer och villkoren för telefonpräster och andra ute på fältet.

Ur diskussionen kan alltså mycket gott och intressant komma. I nästa led hoppas vi därför att den kan få handla om vad kyrkans folk behöver för att klara sitt arbete, och inte stanna i ett försvar för det arbete som görs.

Pebbles Karlsson Ambrose
Sofia Lilly Jönsson

 

  • 2 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • nils johan johansson

    Vad ser vi som normalt? Är sjukdomar av psykisk art respekterade av samhället för övrigt? Är en stor del av storstadens befolkning är beroende av mediciner och många lider av depressioner som medicineras, men kommer kyrkan att tro att kyrkan är till för optimister, att optimism är friskhet eller är vi rädda att folk inte är glada gökar, att inte alla är det? Vad jag vet lider en majoritet av världens befolkning av depression, men den lilla delen av friskhet är i minoritet, men minoriteten vill bestämma över alla just nu!

  • Sten Nordlund

    Kämpa på Pebbles & Sofia! SvK duckar tillsammans med övriga Samhället för kollektivt ansvar för psykisk ohälsa. Det är själva stigmat som SvK borde gå i bräschen för att häva. Idag är det betydligt lättare än förr för en medmänniska med homosexuell läggning att "komma ur garderoben". De får alltmer etiketten "människa" snarare än "bög/flata". Fysiskt handikappade slipper också alltmer vara sin diagnos. Men våra medmänniskor med psykiska diagnoser, måste alltjämt skämmas för att vara sitt jag. Om inte SvK leder samhällsutvecklingen mot att psykiskt sjuka är fullvärdiga medmänniskor - vem ska vi då ge ansvaret?

REKOMMENDERAT