HISTORIESKRIVNING. Hur länge har Svenska kyrkan funnits? Frågan ställdes i Kyrkans Tidning nummer 41/14 av Martin Lembke, religionsfilosof i Lund. Nu får han svar på sin fråga i tre välmatade repliker.
Lembkes tankar angående Svenska kyrkan är anakronistiska och vittnar om en problematisk syn på den svenska kyrkan såväl som på romersk-katolska kyrkan. Samma begreppsdribblande kan nämligen tillämpas på romersk-katolska kyrkan.
Vi är inte alls överens om att den romersk-katolska kyrkan upphörde efter reformationen i Sverige. Det gjorde den nämligen inte och det av två skäl. Den romersk-katolska kyrkan existerade lika lite som Svenska kyrkan som samfundsbeteckning innan reformationen och inte heller direkt efter reformationen. Första gången som de evangeliska kyrkorna omnämns som egna kyrkor var på 1630-talet och fortfarande under 30-åriga kriget benämns de evangeliska respektive de papistiska som olika fraktioner inom samma kyrka. Samfundstänkandet är ännu nyare och anakronistiskt att tillämpa på kyrkohistorien.
För det andra så hade den kyrka som fortlevde i Sverige efter reformationen inga anspråk på att vara någon annan kyrka, utan endast samma kyrka befriad från diverse missbruk: Det vill säga, och det är väl svaret på Lembkes retoriska (eller polemiska?) fråga, den kyrka som fortlevde i Sverige efter reformationen bekände och bekänner sig precis som innan reformationen som den enda, heliga katolska och apostoliska kyrkan i Sverige. Vanliga benämningar av kyrkan var således Guds församling eller Guds kyrka i Sverige. Däremot antogs inte namnet evangelisk-luthersk, vilket aldrig har varit Svenska kyrkans formella namn. Första gången namnet evangelisk-luthersk tillskrevs Svenska kyrkan i ett officiellt dokument är i Lagen om Svenska kyrkan från 2000, alltså i ett statligt, men inte kyrkligt, dokument! Svenska kyrkan menar sig alltså, i samma utsträckning som den romersk-katolska kyrkan, att vara Kristi kyrka. Till skillnad från den pre-konciliära Romersk-katolska kyrkan är det dock inte ett exklusivt anspråk, utan öppet för att andra kyrkor också kan vara det.
Svenska kyrkans syn på sig själv som katolsk är, till skillnad från vad vissa hävdar, inte en högkyrklig uppfinning under 1900-talet, utan under hela den efterreformatoriska tiden har Svenska kyrkans historiska kontinuitet bakåt betonats.
Reformationens tragedi är inte dess reformkrav, utan att dessa blev utnyttjade av sekulärpolitiska krafter, resulterande i splittring, kultur- och klosterförstörelse, krig och sekel av kyrkligt självförhärligande och bekämpande av varandra. Vad jag finner mest besynnerligt i Lembkes och de andra romersk-katolska inläggen är den kontroversteologiska tonen, eftersom den ur romersk-katolskt perspektiv är direkt kontraproduktiv.
Är det något snart 500 års gemensam efter-reformatorisk historia lär oss, så är det att den kontroversteologiska argumentationen endast har en effekt. Nämligen att de berörda kyrkorna finner sin identitet i kontrast till den andra.
Varför inte ta fasta på den samsyn våra kyrkors gemensamma ekumeniska dokument uppvisar, och för att allt mer förverkliga den emellan våra kyrkor, som inte borde vara något annat än gemensamt den enda, heliga, katolska kyrkan i Sverige. Att vara katolik är att vara ekumenisk, men inte nödvändigtvis att vara romersk (om än inte mig emot).
Erik Eckerdal
Präst i Uppsala ärkestift, doktorand i ekumenik vid Uppsala universitet,
studerande vid benediktinernas universitet Sant’Anselmo i Rom
LÄGG TILL NY KOMMENTAR