Ingen missade att det var Nordiska kyrkomusiksymposiet den 8-11 september, allra minst de som kanske var kvar hemma och läste #närduvarigbg. Ja, det var ett sprakande bevis på vår fina gemenskap! Jag åkte dit på fredagen med ganska blanka förväntningar och på lördagsmorgonen infann jag mig på Artisten och på seminariet Unga röster för nya tider, det tema som fyllde hela dagen.

Ämnet är viktigt och handlade om att ”Ge sången tillbaka till barnen”. Först en lysande historisk redogörelse av Gunnel Fagius om barnkören – både i skolan och i kyrkan. Varför sjunger barn? När sjunger barn? För vem sjunger barn? Sen presentationer av pågånde samverkansprojekt riktat mot skolor i Sverige, Norge och Danmark av Marit Torkelson (Sverige), Ulrika Bergroth-Plur (Norge) och Heidi Kudahl (Danmark). Intressant att höra att de båda projekten i Norge och Danmark lyckats involvera politiker som uppenbarligen sett det som så viktiga projekt att man skjutit till pengar.

Problemet är samma i hela västvärlden – vi har slutat att sjunga till förmån för att lyssna på musik. Gärna olika musik också, så att man inte riktigt hinner lära sig någon ordentligt. Den gemensamma sångtraditionen verkar inte finnas kvar som tidigare och vi ställdes inför frågan vilka sånger vi tror barnen kommer att kunna som vuxna om 30 år.

Vi har fundamentalt olika ingångar i barns sång, samtidigt som vi nog egentligen strävar efter samma sak. Känslan är att vi vill nå samma mål utan att ta samma väg, och detta samtidigt som att vi inte har definierat målet alls. Ett raljerande över ”att må illa att se de små dockorna sjunga” eller att driva barnkörsverksamhet som ”näst inpå liknar övergrepp” skulle jag vilja veta mer om. Vad avses – exakt?

Strävar vi efter att alla ska kunna sjunga en visa unisont, eller söker vi bara lite högre sångstatus på musikämnet i skolan? Eller kanske att få fler basar och tenorer till kyrkokörerna? Var kommer kyrkans roll in här? Hur ska det i så fall finansieras ifall kyrkomusikern ska gå in i skolor och bidra? Hur täcker vi upp hela Sverige? Vilka har intresse av att driva detta?

Provsjungning för barnkörer ifrågasätts och då kan jag inte tiga. Jag är verkligen för att alla ska få tillgång till sin röst, men vi vet mycket väl hur olika det kan se ut med människors sångförmåga. Ja, inte barns sångförmåga utan människors. Fördelen med barns röster är däremot att vi kan påverka dem och att vi pedagoger och kyrkomusiker kan ge dem redskap för att hitta en röst som kanske inte riktigt ännu hittats. Det är inte rimligt att alla förväntas passa in i samma kör, inte ens som barn faktiskt.

Inställningen hos några i panelen verkar vara att barnen spontant alltid vill uttrycka sig själva och skapa. Sjunga efter noter aktiverar inte lika stor del av hjärnan. Nej, det gör det nog inte att läsa en bok heller jämfört med att skapa en egen fri berättelse, men det är mycket svårt att se att vi inom svenska ämnet skulle tycka att det var underordnat att lära sig bokstäver och ord framför det fria berättandet. Vi vuxna måste väl ändå lära barnen vår tradition så att de har något att bygga vidare på när de sen får släppas fria att tänka själva? Få en relation till musikhistoria och vår musiktradition?

Vi ska nog akta oss för att tala om för människor att de inte kan sjunga, det gynnar ingens sånglust – stor som liten. Men att upplysa någon om att den inte sjunger rätt ton måste väl ändå vara ett minimum för att få en människa att kunna utveckla sin sångförmåga. Speciellt barn som har många år på sig att lära sig och att få glädje. En lärare i skolan skulle inte tveka att sätta ett fel på en elev som skrivit att 4+4=9, och det borde inte vara svårare för en musiklärare att ge en elev medvetenhet om att det finns olika toner och att det är viktigt sjunga rätt ton. För den som fått sjunga fel ton genom hela sin barndom utan att veta om det, kommer vägen till att hitta rätt ton bli oerhört lång som vuxen, och glädjen av att kunna sjunga tillsammans med andra går förbi.

För mig är ämnet ett fortsatt viktigt ämne, och insikten av denna dag måste ändå ha handlat om att det i Sverige krävs att vi går samman och arbetar på riksnivå mot politiker och skolsystemet. Vi kyrkomusiker kan säkert bidra en massa, men då måste vi nog göra avkall på våra egna intressen att ytterst sprida evangeliet och sätta kyrkans intressen främst. Är vi villiga att göra det?

Karin Skogberg Ankarmo
Organist och körledare Västermalms församling och konstnärlig ledare Stockholms gosskör.