Jag såg på nyheterna på TV ett inslag om ett initiativ som kallades Matkassen. En entusiastisk kvinna hade skapat en facebook-grupp där behövande kunde komma med förfrågningar om mat, kläder, blöjor m.m. Det fantastiska var människors vilja att hjälpa: det var fler som ville ge en matkasse än som kunde ta emot. “Så roligt, tänkte jag”.

Men så tänkte uppenbarligen inte Ann Heberlein. Att Matkassen och soppkök finns gör henne istället rädd, skriver hon i sin krönika i nummer 43/13 av Kyrkans Tidning och om allt större revor i skyddsnäten.

Först lite bakgrundsfakta: sen 2006 har skatteintäkterna ökat med drygt 10 procent vilket har gett mer pengar till välfärden. Uteliggare och hemlösa har minskat, i Stockholms har de minskat med 70 procent. Inkomstklyftorna har inte ökat trots att motsatsen ofta påstås, fattigdomen är lägst i EU och enligt FN:s Human Poverty Index så har Sverige högst levnadsstandard i hela världen.

Heberlein jämför med sin barndom då hon inte såg några tiggare. Anledningen till att hon inte gjorde det berodde på att världens fattiga hade mycket små möjligheter att ta sig till Sverige. I dages globaliserade värld är situationen annorlunda: det har aldrig kommit så många människor hit som har flytt från fattigdom, förtryck och misär. Det vore väl märkligt om inte detta syntes i statistik och statsbild?

De många tiggarna är ett resultat av ökad rörlighet i Europa. Heberlein vill väl inte påstå att deras tiggeri är ett resultat av revor i den svenska välfärden? Anledningen till att de är här får väl ändå förmodas bero på att de vet att Sverige är ett välfärdsland.

Och det är nog lika bra att Heberlien vänjer sig vid att de fattiga som förr bara visades på TV, nu börjar visa sig utanför hennes dörr. För jag förmodar att hon inte vill lösa problemet som det “löstes” i hennes barndom: genom stängda gränser.

När det gäller välfärden så finns det en ökad insikt om att stat och kommun inte kan göra allt, och jag menar att det inte heller är önskvärt. Visst kan vi höja skatten (som visserligen skulle göra oss alla fattigare) för att t ex kunna höja försörjningsstödet och andra bidrag, men det blir solidaritet medelst tvång. Skatter kan vi inte välja om vi vill betala eller inte.

Initiativ som Matkassen är en frivillig solidaritet, folk ger för att de vill, för att det är meningsfullt att hjälpa. Både givare och mottagare får ett ansikte på den andre.

Matkassen kan naturligtvis inte ersätta försörjningsstödet men det kan vara ett viktigt komplement där människor som kommit ikläm slipper konfronteras med byråkrati och stelbenta regler. Ibland är det smidigare att hjälpa direkt: från hand till hand, utan att ta det via skatte- och myndighetsvägen. Matkassen är tecken på människors vilja att hjälpa, låt oss uppmuntra det.

Tobias Bäckström

Kyrkhult