Kyrkorna måste möta den existentiella oro som människor känner när klimatet förändras, skriver Kåre Olsson.
Och Dag Sandahl vänder sig mot förslaget att lägga extrapengar på en energiomställning som ändå är ekonomiskt lönsam.

Det finns starka skäl för kyrkor och samfund att fundera över sin syn på miljöförstörelsen och resursuttömningen, samt att reflektera över att människan till och med förändrar själva grundvalen för sin existens. Det gängse i samhället har ju hittills varit, att se detta som tekniska frågor;  ”Vi behöver inte sluta åka bil, bara byta bränsle.” Tro det!
Med kyrkornas utgångspunkt borde det vara naturligt att inse att den nuvarande situationen reser frågor av existentiell natur. De tekniska aspekterna blir då sekundära, och i grunden kan miljöfrågorna beskrivas som konsekvenser av en bruten relation. Människan har frikopplat sig från resten av naturen.

Inger Edelfeldt skrev i Aftonbladet 9 mars:
”Medborgarna källsorterar och försöker konsumera miljövänligt i en tillbakahållen oro för barnens framtid – men ska verkligen den enskilda individen i marknadsekonomin pådyvlas det mesta ansvaret för klimatproblemen? Krävs det inte en existentiell helomvändning hos de reella makthavarna? Det vill säga insikten att det finns en ’högre makt’ eller rättare sagt en medvetenhet som vi alla borde odla? Om att vi är oupplösligt del av en större helhet, kalla den vad man vill – ekosystemet, eller en ’transcendent gudskraft’ (obunden av specifik religion) eller helt enkelt livet!”

Det man kan möta i kyrkliga sammanhang är en vilja att bete sig miljövänligt. Men ytterst sällan kommer man längre än till att lägga miljöaspekter på de varor och tjänster man använder sig av. Detta är ju bra, men där har miljörörelsen varit i decennier och kyrkorna framstår som yrvakna och desorienterade, hopplöst tröga och efter sin tid.
Genom att försumma den existentiella dimensionen i dagens miljörelaterade verklighet lämnar kyrkorna människor i sticket. Tror någon att vi inte ägnar dagens tankar och nattens drömmar åt det faktum att till och med själva klimatet påverkas av vårt konsumtionsinriktade samhälle? Eller att detta inte riskerar att skapa ångest och osäkerhet kring livet självt? Varför märks inte kyrkorna? Eller deras ledande företrädare?

För egen del tror jag att det kan ha att göra med att man gör en snäv tolkning av de existentiella dimensionerna. Som om naturen själv inte hör dit eller ska hanteras av naturvetenskapen i första hand. Kyrkorna bör utifrån dagens orimliga situation beträffande natur och miljö ta krafttag när det gäller de mest grundläggande existentiella frågorna och där relationerna till naturen står i fokus.

Kåre Olsson
kyrkofullmäktiges ordförande
Orsa församling