Musiken är granne med Gud

Vi skulle inleda vårt arbete tillsammans, och även om vi alla jobbar i kyrkan var vi rätt nya för varandra. Så vi körde en hederlig svenskkyrklig ”runda”: Hur såg din väg ut till kyrkan? 

Nån hade varit aktiv i Svenska kyrkan hela livet. Någon kom från annat samfund. De flesta kunde peka på en tid i livet då kyrkan blivit deras plats. Och för majoriteten av de närvarande gick vägen via en kör. 

I mörka stunder tänker jag att kyrkan egentligen bara är en plats för oss som tycker om att sjunga tillsammans. Det är värt att fundera på vad kyrkan erbjuder dem för vilka musiken inte är själens språk. Men viktigare är att lyfta den roll musiken har som vägledare till kyrka och tro. 

Man börjar med att sitta då och då i en öppen kyrka. Sen går man på lite konserter. Sedan söker man sig till en kör.
Ofta stannar man där, och det är inget problem i sig. Men om vi tänker att detta är ett uttryck för ett andligt sökande kunde vägen gärna gå vidare. 

Det är dock inget som sker av sig själv, vilket Caroline Klintborg visat i sin intervjustudie med körsångare från 2015. Körsångarna i studien upplevde en påtaglig distans till de gudstjänster de deltog i.

Det visar på missade tillfällen till lärande och andlig fördjupning. Koristerna får lov att klura ut kopplingen mellan sången och det som sker i gudstjänsten på egen hand. 

Ett försök till diagnos: det handlar om att kyrkomusiker ofta känner att de inte får tassa in på prästernas (och ­kanske ­pedagogernas) område. De ­undervisar i musik, inte i kristen tro. Att vägleda män­niskor i andlig fördjupning är någon annans uppgift. 

Det här är en olycklig sida av Svenska kyrkans arbetsplatskultur, som ofta betonar arbetsfördelning mer än samarbete och kompletterande perspektiv. Och det är lite sorgligt, eftersom kyrkomusiker besitter en helt egen typ av teologisk kompetens som behöver få komma i funktion. De har ofta studerat mer liturgik än prästerna och har lärt sig mer än musikalisk excellens av de stora mästarna. 

De vet inte bara hur musik berör, utan också varför. 

Att göra bruk av denna kunskap och erfarenhet behöver tydligare ingå i kyrkomusikerns arbetsbeskrivning. Det finns talrika goda exempel på hur det kan ske. En körledare avslutar övningen med att sjunga en av den kommande söndagens psalmer, och lär kanske ut en diskantstämma man kan köra från kyrkbänken i sista versen. Lite ”soft power” för att få körmedlemmarna till gudstjänsten även när de inte medverkar och dessutom får församlingen ett gåshudsögonblick en vanlig söndag.

Mycket tyder på att det växande intresse för kyrka och kristendom vi nu ser har en stark estetisk komponent. Människor söker skönhet och djup i en avförtrollad och hård värld. Ingen har bättre förutsättningar att möta detta sökande än Svenska kyrkan. Ofta framställs luthersk tradition som intellektuell och dogmatisk. Jag skulle hävda att betoningen på skönhet i gudstjänstlivet är en tydligare markör.

Det ingår i det normala arbetet för en körledare att kommentera innehållet i musiken för att få kören att sjunga med rätt inlevelse. Det är detta kunnande som kunde öppna upp gudstjänsten för många fler! Och något liknande kan gälla den växande skaran konsertbesökare i kyrkan: hur öppnar vi vägar vidare för dessa sökare till ett djupare engagemang? Och möter deras djupare längtan?
 

Patrik Hagman, teolog och författare