Naturligtvis ska kyrkan bestämma!

Biskop Ragnar Persenius debattinlägg ”Skolan och kyrkan samverkar i en ny tid”, Kyrkans Tidning nummer 48/12, förbryllar mig. I den inledande resumén påtalar han, att ”märkligt många undvek grundfrågan om förbudet mot konfessionella inslag” i den debatt, som blev följden av hans artikel på DN Debatt för sex år sedan.
I den första halvan av Persenius text läser jag en vilja, att kyrkan skall stå för, vad den är – och det gör mig glad. Därför blir förvåningen avsevärd, när han i resten av texten kovänder och närmast argumenterar för den motsatta ståndpunkten! Kulmen är: ”Nu gäller det att inte drömma sig tillbaka till en tid då kyrkan kunde bestämma villkoren…”(!)
 
Naturligtvis kan – och ska! – Svenska kyrkan bestämma, vad som sker i dess lokaler! Tittar man det minsta nyktert på, vad som skett, har ju kyrkan inte ändrat sig. Den välkomnar alla, som vill komma – men jag hoppas innerligt, att detta välkomnande inte är fullkomligt villkorslöst! En så ryggradslös kyrka vill i alla fall jag inte tillhöra! (”Katolsk” betyder enligt Nationalencyklopedins ordbok ”allmän, universell”, men Gud och alla kristna vet, att katolska kyrkan minst av allt är kravlös!)

Det kan vara värt att begrunda, hur Jesus agerade. Han kompromissade veterligen aldrig för att omvända någon. I stället sade han kort och kärnfullt, vad som gällde, varpå lyssnaren hade att acceptera eller förkasta – det stundtals kärva – budskapet. Då känns det onekligen egendomligt, om hans kvantitativt största företrädare i Sverige agerar tvärtom!

Ändringen har kommit från lagstiftaren och byråkratin. Om nu alltså Skolverket inför nya regler, medan kyrkan står för, vad den är, och detta innebär en kollision, är den enda rimliga hållningen, att Svenska kyrkan inte låter någon utomstående myndighet reglera, vad som förekommer i dess lokaler! Håller Svenska kyrkan en konsekvent linje, kan all kritik mot uteblivna skolavslutningar i kyrkan konsekvent hänvisas till Skolverket och lagstiftaren – där den hör hemma.
 
Ett ofta framfört argument är, att ”väggarna talar”. Det må så vara, men i så fall måste någon lyssna – och om skolbarn fullständigt undanhålls, vad ett kyrkorum är till för, kommer de inte att förstå ett skvatt av, vad väggarna säger.
 En utmärkt parallell är, att innan min hustru blev kantor och därefter präst, var hon tidvis musiklärare. En dag nämnde hon Sveriges nationalsång – och fick till sin förvåning klart för sig, att inget barn i den klassen kände till ”Du gamla, Du fria”! Men så fort hon tog upp melodin, utbrast ett av barnen: ”Jaså, ishockeylåten!”
 
Lägger sig Svenska kyrkan platt för en utomstående myndighets krav på, vad som får ske i dess lokaler, finns en påtaglig risk för, att skolbarn inom en inte alltför avlägsen framtid beskriver kyrkobyggnaden som ”skolavslutningshuset”. Är denna avsakralisering av kyrkobyggnaden verkligen, vad Svenska kyrkans ledning vill åstadkomma?
 ”Stå på Dig – annars gör någon annan det”, säger aforismen. I detta fall är det helt klart, att Skolverket försöker ställa sig på samfunden. Jag hoppas innerligt, att Svenska kyrkans ledning anser detta vara fullständigt oacceptabelt. Annat vore ynkedom.

Bror Gårdelöf
anestesiöverläkare
Linköping