Nej, det blir inga siffror från mig

Vart är vi på väg? Det är en fråga som vi ofta har anledning att ställa oss på många områden i livet. Vi behöver mål och underlag för att ta ut en färdriktning. Då kan statistik kan vara till god hjälp för att få en bild av utvecklingen. Helt logiskt var därför statistik det första ämne som ingick i min akademiska studiegång, när jag som ung påbörjade en politices magister-utbildning i det vällovliga syftet att rädda världen. Sen blev det teologi i stället, men det är en annan historia.

Jag befarar att statistik och administration alltmer fyller arbetstiden, inte bara i samhället omkring oss, utan även för oss kyrkligt anställda. Det gäller inte bara kyrkoherdar utan också komministrar som jag, diakoner, pedagoger med flera trots att det finns en växande skara av utbildade ekonomer och administratörer på våra församlingsexpeditioner. ­Viktiga tjänster, för så klart måste vi ha koll på ekonomi och lagar.

Härom dagen blev jag ombedd att rapportera hur många enskilda samtal jag haft med människor under förra året, dop-, vigsel- och begravningssamtal undantagna.

Naturligtvis har jag aldrig registrerat den typen av samtal. Fokus har legat på själva samtalet utan att jag har behövt fundera över vilken kategori samtalet kan sägas ingå i. Alla vet ju dessutom att samtal om en människas livssituation pendlar mellan stort och smått, privat och allmänt. De flesta viktiga samtal av detta slag är heller inte bokade. De uppstår spontant i kyrkans lokaler, på gatan, på tåget, i affärer och väntrum …

Begäran om statistik åtföljs inte heller av någon ­förklaring om vad syftet är. Är det för att planera fördelning av ­resurser? Är det för att motivera människor att inte lämna kyrkan, ­genom att visa att kyrkans tjänster är efterfrågade?

För att fler ska vilja ­tillhöra ­kyrkan tänker jag, att alla vi som är engagerade behöver använda vår tid och kraft mer till själva mötena med Gud och människor än till rapporter om sådant som ändå inte går att mäta. Vi behöver all vår tid och kraft för att fokusera på uppdraget att göra Guds kärlek och makt tydlig i vår tid av vilsenhet.

Det stod också i instruktionerna att om man inte hade fört någon löpande statistik över sina samtal, gick det bra att gissa. Vilket värde har en ­sådan rapport? Och vill jag medverka till något som ligger nära ren lögn? Nej, det vill jag inte! Så det blir inga siffror från mig. ”Höfta till” får administratörer på högre nivåer ägna sig åt.

Hur länge ska vi okritiskt producera alla de rapporter och dokument som vi ombeds producera? Vart är vi på väg?

Elisabeth Nordlander 
vikarierande komminister i ­Stockholms stift