Nu är det viktigt att diskutera hur friheterna ska balanseras

Koranbränningarna är en stor utmaning för vårt land och för vår kyrka.  Nu har Danmark infört en lag mot att offentligt bränna heliga skrifter. Ska vi ta efter? 

Vi har en yttrandefrihetsgrundlag,1991, som ger mycket stor frihet att yttra sig. Den är omistlig för ”fritt meningsutbyte”, som är omistligt för humanism, rätt och demokrati.

Sverige var först i världen med att införa en tryckfrihetsförordning, 1766, som gav tryck- och yttrandefrihet. Drivande var prästen Anders Chydenius.  Det fria ordet och den fria debatten ansågs vara en nödvändig förutsättning för demokratin, när den diskuterades under 1800-talet.

När nu ordningslagen, 1993, med anledningen av koranbränningarna ska utredas av politiker och kyrkan nog får utredningen på remiss, så är det särskilt viktigt att diskutera ämnet.

Samtidigt som vi bör hylla yttrandefriheten i Chydenius efterföljd, så behöver man kritisera tendensen att absolutifiera den. Den bör inte tillämpas som nu, nästan villkorslöst. Tillämpningen av ordningslagen har inte uppfyllt sin primära uppgift att hålla ordning. Kaos med orimliga skador har blivit följden av den etablerade tillämpningen.

Är man klassisk lutheran så överlåtes de politiska frågorna till ”det världsliga regementet”. Här hävdar jag en kristen-humanistisk socialetik, som har en human bas och ett kristet tillägg när det krävs. Vår reformator Olaus Petri formulerade den humanistiska normen individuellt: ”Menige mans bästa är den yppersta lag”, domarreglerna i Svea rikes lag.  Det finns ju olika menige man och därmed olika bästa. Därför behövs en avvägning mellan olikas bästa.  

I regeringsformen kapitel 2 står det:  ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas av hänsyn till… allmän ordning och säkerhet… ” paragraf 23.” Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas med hänsyn till ordning och säkerhet…” paragraf 24.

Måste inte större hänsyn nu tas till regeringsformen?

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna stadgar självklart yttrandefriheten men också dess villkor: ”Envar har plikter mot samhället… Vid utövandet av sina fri-och rättigheter må envar endast underkastas såna inskränkningar…  i syfte att trygga… respekt för andras fri- och rättigheter samt för att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”, artikel 29.

Måste inte nu mer hänsyn tas till att Sverige har ratificerat FN:s stadgar?

Europakonventionen framhåller yttrandefriheten som en av de mänskliga rättigheterna, men också kontexterna för den. ”Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana… inskränkningar… som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till… att förebygga oordning eller brott, skydd för hälsa eller moral, att skydda andras… rättigheter, etc”, artikel 10.

Måste inte större hänsyn nu tas till att Sverige undertecknat Europakonventionen?

I dessa dokument framställs yttrandefriheten som en prioriterad rättighet. Men olika rättigheter ska dock avvägas mot varandra, så att inte hat gynnas.  En lag som förbjuder att bränna heliga skrifter, det anser jag inte vara rätta vägen. En sekulär stat ska inte skydda oss troende mer än genom lag om religionsfrihet. Men en komplettering av ordningslagen, så den kan avväga bättre behövs. Regeringen vill undersöka om ordningslagen ska ändras, så att den inte bara överväger lokala omständigheter utan även rikets säkerhet. En sådan ny avvägning bör kompletteras med ovanstående stadganden från regeringsformen, Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Motiverar inte dessa dokument att ordningslagen ändras, så att den balanserar yttrandefriheten mot andra friheter? Ska hat ha lagstöd?

Johan Unger
domprost emeritus