Nu måste kvinnorna ta av sig offerkoftan

Jag blir både förundrad och less när jag läser Erika Helenius inlägg i Kyrkans Tidning nummer 39/17. Förundrad över den ofattbara offerkofta som aldrig tycks kunna lyftas av den argumentation som rör nästan allting där kvinnor, i det här fallet präster, är inblandade.

Inlägg, som alltid handlar om att det är männens fel att kvinnor inte når sina mål. Och om de når sina mål och det inte blev bra, så är det någon annans fel det också. Eller åtminstone beror det på att de är just kvinnor. Det är här jag blir less. Less på att blandas in i begreppet ”kvinnor”, var gång det kanske mer handlar om personliga tillkortakommanden, felprioriteringar eller helt enkelt presenteras uppfattningar jag inte delar – även om jag kan räknas till gruppen kvinnor.

Helenius tycks mena, att hela hennes professionella arbetsinsats, privata familjeliv och förmågan att vara en god mor försämras radikalt av att Skao, Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, nu vill förändra kompensationen för obekväm arbetstid.

Också det faktum att hennes kön snart är i klar majoritet i prästyrket, gör att hon på förhand bestämt sig för att kampen är förlorad. Hon är ju kvinna! Ett defensivt sätt att föra kvinnokamp på, tycks det mig, då majoritetsförhållande brukar underlätta i olika demokratiska organ och bland annat därför ligger till grund för feministiska kvoteringskrav i andra sammanhang. Kvinnor kan – eller?

Oaktat kallet, som i prästers fall, så kräver ett yrkesutövande – vilket det nu än är – insikt och förmåga att göra medvetna personliga val, både för sin egen och familjens skull. Allt är inte arbetsgivarens, männens eller någon annans fel eller ansvar.

Det är inte bara präster som bär med sig tunga känslomässiga upplevelser hem. Oregelbundna arbetstider har många yrkeskategorier och ansvaret för att få det så kallade livspusslet att gå ihop kämpar vi alla med på något sätt. Om man som präst, anser helgarbete, begravningar och möten med människor i nöd vara så betungande, att det går ut över både familjeliv och personlig hälsa, bör man kanske fundera över att antingen ta en paus eller att byta arbete.

Min uppfattning är inte, att präster skall slita livet ur sig och ha en undermålig lön med dåliga arbetsförhållanden. Inte alls. Däremot kanske det borde bli en större fokusering på, att man som präst skulle rikta in sig på söndag och helg som bekväm arbetstid istället för obekväm.

Att leda gudstjänst och mässa och dessutom ”oemotsagd” få predika Ordet till sin församling, torde ses som något som underlättade att leva med sitt kall, istället för tvärtom. Ett kall är för mig en Guds uppmaning, som därmed inte med automatik är undantagen uppoffringar, om man vill följa det.

Kanske behöver präster få mer av egen andlig uppbyggelse och regelbundet ingå i kollegiala träffar med gemensam mässa, bön, retreat och uppbackning. Att underhålla och fylla på Andens kraft i kallet, borde väga tyngre och ge större tillfredsställelse än materiell kompensation för obekväm arbetstid.