I Kyrkans Tidning 12/07 skriver Arne Olsson, biskop i Missionsprovinsen, ett oförskämt och förolämpande inlägg.

Om Svenska kyrkan skriver han, att Guds folk inte längre får höra Guds ord och att trosbekännelsens ord blir utan innehåll. Vidare att den som vill tro på Jesus är hemlös i Svenska kyrkan och utan präst, att Svenska kyrkan inte längre tar emot den som vill vara trogen Herren och hans apostlars lära och att dessa trogna nu också börjat avskedas.
Frågan är vad Arne Olsson egentligen vill säga. Vad bygger han uppfattningen på att vi präster i Svenska kyrkan inte förkunnar Kristus? Med vilken rätt dömer Arne Olsson?
Vid ett närmare studium av hans eget samfund, Missionsprovinsen, blir frågetecknen än fler. Vad det från början handlar om är ämbetsfrågan. Arne Olsson och hans gelikar startade Missionsprovinsen för att man inte längre fick förtrycka kvinnor inom Svenska kyrkan. Vill man vara präst i Svenska kyrkan måste man fullt ut acceptera och respektera den ordning vi har. Det kan inte Arne Olsson och Missionsprovinsen.
Vidare har Missionsprovinsen inte på något sätt markerat distans till den ökända ”Församlingsfakulteten i Göteborg”. Denna fakultet har gjort sig mest känd i samband med att stiftets bibelsällskap las ner, vilket skedde mot biskopens vilja. Det var också då som det blev känt att denna fakultet lyckats få cirka tre miljoner kronor som skulle gått till helt annan verksamhet.
Arne Olsson och Missionsprovinsen har långt kvar till att bli tagna på allvar. Att acceptera och respektera oss i Svenska kyrkan och vårt sätt att jobba är ett steg på vägen. Att markera avstånd till församlingsfakulteten är ett annat. Frågan är om ens dessa steg skulle räcka.

Erik Stenberg-Roos
skolpräst
i Biskopsgårdens församling