Martin Lönnebo, ett föredöme bland ekoteologer, säger i sitt förord till Ingemar Hedströms lärobok i ekoteologi (för spansktalande studenter i Costa Rica, utkom 2012): ”När jag i kyrkan talar som mest engagerat om miljö händer det att frimodiga medmänniskor invänder: Är det inte kyrkans uppgift att förkunna Guds ord? Jag brukar svara: Ja. Och jorden är en del av detta Guds synliga ord. Universum med sina kanske 500 miljarder världar är inget litet ord…… Ibland svarar jag på invändningen: ”Är det inte kyrkans uppgift att förkunna Guds ord?” med: ”Ja, men det är inte bra att vara frommare än Gud. Han har ju uppenbarligen lagt stor vikt även vid det yttre. Heligt och profant är de två grundläggande aspekterna på tillvaron. De bör inte säras åt utan stå i ständig växelverkan och alltmer sammanfalla, ty båda är Guds.” Här skriver en homilet med särskilt sensorium för jordens helighet och samtidens största utmaning.

Vi som skriver detta är på olika sätt engagerade inom den allt aktuellare teologi som arbetar med kyrkans särskilda ansvar inför klimatkrisen. Tveklöst gläder vi oss över de många tecknen på ökande miljö- och klimatengagemang i vår kyrka – den allt starkare pilgrimsrörelsen är bland annat ett självklart och naturligt led i detta. Med detta inlägg vill vi inte slå in öppna dörrar eller självgott bidra till frågornas polarisering. Många församlingar och präster är föredömliga föregångare och mycket sker. Ändå längtar vi efter den dag när Svenska kyrkan med betydligt starkare medvetenhet än hittills tar itu med de ovedersägliga klimathoten – teologiskt, intellektuellt, profetiskt och livsstilsmässigt. När börjar vi med djup och bredd att bearbeta det Dagens Nyheter, DN, i sin stort uppslagna artikelserie ”Vår stund på jorden” i kulturbilagan under hela våren 2013 kallade ”Vårt största moraliska dilemma”? Har inte Guds ord något att säga till samtiden om detta?

Dessutom är det ju så att den allt aktuellare finanskrisen hör mycket intimt samman med klimatkrisen, fast styrande politiker så sällan har civilkurage att medge det. Precis som finanskrisen beror klimatkrisen på helt orealistiska resursuttag utan underlag i verkligheten. I båda fallen har de som utnyttjat resurserna tagit ut orimligt mycket utan täckning och skapat skulder som aldrig kan återbetalas.

Trots att klimatfrågan just nu för en tynande tillvaro både hos politiker och i massmedia blir den förstås hela tiden allt mer påträngande.  Redan den 12 januari skrev kulturchefen på DN, Björn Wiman, i en lysande krönika förebådande sin artikelserie: ”Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser.

Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställnings förmåga som fallerar- de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödefrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan. Som i sin tur citerar ”Psaltaren.”

Vilka förväntningar har Wiman egentligen på kyrkan? Hoppades han möjligen att kyrkan har unikt ett bidrag att ge i den nödvändiga ”tankerevolutionen”? Mycket viktigt framfördes sedan i DN-serien under våren om vår tids största dilemma som en existentiell fråga för hela samtidskulturen – även om ingen företrädare för ekoteologin inbjöds att medverka. För oss ör det angeläget att fråga: När blir den en huvudfrågeställning för många fler också i kyrkan, inte bara en liten grön box vid sidan om?  I DN 28/4 skrev Wiman om ”den skuldmedvetna beröringsskräck som präglar många tänkande människors förhållande till klimat- och miljöfrågorna”. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå.

Om klimathotet sammantaget är ett moraliskt dilemma handlar det alltså om etik, ett kärnämne inom teologin och nödvändigt för kyrkan att befatta sig med. Om landets största morgontidning påstår att frågan är existentiell, har då inte vi i kyrkan ett större ansvar? Den är dessutom en grundläggande diakonal angelägenhet, allra mest i ett internationellt perspektiv, när våra biståndsorgan alltmer tvingas syssla med klimatrelaterade projekt . När blir därför ekoteologiska perspektiv och Guds Heliga Skapelses nödläge en ryggmärgsreflex i oss alla som fått kallelsen att förkunna ett relevant Guds ord i denna ödesdigra tid?

Kyrkornas Världsråd hävdade i ett välgrundat uttalande inför klimattmötet i Durban 2011:”The Climate Crisis is at its roots a spiritual question.  Kan kyrkornas särskilda ansvar uttryckas mera koncist? Vid KV:s generalförsamling i Busan, Sydkorea där en stor delegation från vår kyrka befinner sig, har klimatkrisen central plats. Arbetet kring den kommer att framstå som en integrerad del av kyrkans liv och nödvändig att bearbeta utifrån själva den kristna trosgrunden. Det missions- och evangelisationsdokument som länge förberetts lyfter upp denna fråga på ett ansvarsfullt och överraskande sätt.  Det står om”Mission with creation at its heart….. We are called to move beyond a narrowly human-centered approach and to embrace forms of mission which express our reconciled relationship with all created life”. Hur mycket kommer detta att få påverka församlingar och universitetsteologi i vårt land?

Några bland oss sökte lyfta klimathoten i samband med Teologifestivalen i Uppsala i februari 2012. Vi skrev i inledningen till ett Teologiskt manifest om Skapelsens Frälsning i 13 punkter riktade till kyrkorna och teologerna: Om teologin inte har något att säga om dessa förhållanden har de rätt som hävdar att kyrkan, och i vårt fall Svenska kyrkan, är en irrelevant institution. Vi skrev dessutom i den avslutande punkten: I vår kyrkas historia har vi skiljt på bekännelsefrågor, status confessionis, och frågor som vi kan ha olika åsikt om, så kallade adiafora. Frågan om våra livsmönster, den totalt ohållbara utvecklingen, har nu kommit att röra vid hjärtat av vår kristna tro. Vi uppfattar den som en högst allvarlig bekännelsefråga, något vi borde kunna bli överens om tvärs genom alla grupperingar och hållningar. Vi hävdade dessutom att prästutbildningen med nödvändighet måste reformeras: Även teologer behöver obligatoriska kurser både i basal ekoteologi och i de nödvändiga sambanden mellan ekonomi, ekologi och människosyn.

Hittills saknar vi helt någon reaktion på det ekoteologiska manifestet från ansvariga vid de teologiska utbildningarna och från kyrkans forskningsavdelning. När en motion i den sista frågan om prästutbildningen behandlades vid kyrkomötet 2012 avslogs den med motiveringen att mötet inte kan lägga sig i utbildningsanstalternas kursplaner.  Kyrkomötet menade sig vara tillfreds med det som redan sker i de olika stiften.  Själva menar vi oss stå fast på klassisk biblisk mark när vi vill göra teologi av detta. Särskilda professurer i ämnet ekoteologi finns nu vid läroanstalter på många ställen i världen. Tiden är mogen för sådana att efterfrågas också i Sverige. 

Vi är förstås mycket tacksamma över att ärkebiskopen insett klimatfrågans vidd, oerhörda sprängkraft och aktualitet. Han tar viktiga initiativ och skyr inte frågan. Tre andra biskopar, de i Lund, Västerås och Strängnäs, har efter initiativ från vårt ekoteologiska nätverk fått biskopsmötets uppdrag att förbereda ett särskilt biskopsbrev kring resurs- och klimatkrisen. Det kommer nästa år. På det planet är medvetenheten stor. Det finns alltså ett litet landsomfattande nätverk av oss som har hjärtat i detta. Biskop Thomas Söderberg samlar oss sedan ett par år till regelbundet återkommande och spännande samtalsdagar i biskopsgården i Västerås, senast nu den 24 oktober. Alla intresserade är välkomna att höra av sig!

Vi undertecknare av denna artikel representerar dock bara oss själva och inte alla de drygt hundra personer, som får våra utskick. Vi gläder oss åt alla ekoteologiskt intresserade vi får kontakt med. De blir allt flera. Vi tror därför att det också finns en förväntan och stor möjlighet för Svensk Kyrkotidning, SKT, att utöka sin bevakning av detta område inom teologin. Stiftsgården i Rättvik vill alltmer framstå som landets ekoteologiska centrum. Där påbörjas nu mer regelbundna och mer kvalificerade seminarier där ekoteologin fr.a. kommer att brottas med utmaningarna från modern naturvetenskap och andra kunskapsområden.

Våra engelska medkristna tog redan med sig klimatkrisen in i förra årets fastetid. Inspirerade av sin starka ekumeniska klimatorganisation Operation Noah publicerade de 14 högsta ledarna för alla större kyrkor i Storbritannien på Askonsdagen 2012 i märklig ekumenisk enighet, vad de kallar ” ett brådskande upprop enligt den säkraste kunskap som står att få” kring de allvarliga klimathoten. Deras ”Ash Wednesday Declaration” blev uppmärksammad i vida kretsar. Uppropet börjar så här: ”Sannolikheten att vi står inför en accelererande global uppvärmning som minskar säker tillgång till mat, accelererar utplånandet av ett stort antal arter och gör mänskligt liv omöjligt i stora delar av världen, ställer frågor som berör hjärtat av kristen tro”.

Direkt inspirerade av detta hade Sveriges Kristna Råds arbetsgrupp för klimat och hållbar utveckling inför årets fastetid i vårt land tagit fram skriften ”Värna den jord som Gud älskar – Kyrkorna i Sverige om klimat och hållbar utveckling”. Den lanserades vid en framgångsrik seminariedag i S:ta. Eugenias kyrka i Stockholm den 11 februari i närvaro av hundratalet deltagare och med flertalet samfundsledare med ärkebiskopen i spetsen. Att ledarna från de flesta kyrkor i vårt land ställt sig bakom SKR:s klimatskrift är i sig en ekumenisk händelse.

 I ett hittills nästan obeaktat men mycket kraftfullt uttalande vid ett klimatmöte i Washington 2 maj säger de tre ”ärkebiskoparna” för Svenska kyrkan och den stora lutherska och för episkopalkyrkan i USA (Anders Wejryd, Mark Hanson och Katherine Jefferts Schori) bl.a.: ”Vi åtar oss att leda en omvändelse av sällan skådad omfattning, en metanoia, en gemensam andlig rörelse bort från synd och förtvivlan mot en förnyelse och ett helande av hela skapelsen. ……..Specifikt åtar vi oss att…3)uppmuntra våra trossamfund till djupare teologisk reflektion om den moraliska och etiska reaktionen på klimatförändringen, och sedan vittna offentligt om klimatförändringen genom att påverka på lokal, nationell och internationell nivå”.( se www.svenskakyrkan.se).

I samband med publiceringen av IPCC-rapporten den 27 september hade alltså våra 14 biskopar en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet med liknade innehåll där klimatkrisen betecknas som ”i hög grad en existentiell och andlig fråga. Det finns därför ett stort och kvalificerat stöd för ett mycket kraftfullare engagemang kring dessa frågor i vår kyrka.

Henrik Grimheden, Carl-Henrik Henriz, Per Larsson, Joel Ludvigsson, Kåre Olsson, Annika Spalde, Cristina Virdung, Magnus. P. Wåhlin, Nils Åberg