Kyrkosyn

Politiska säljbudskap hör inte hemma i kyrkan

Politiska och ideologiska säljbudskap i kyrkan ska betraktas på samma sätt som vi ser på skräp i skogen, mänskliga artefakter på fel plats, anser debattör Josef Edebol.

Sista året jag studerade i Uppsala jobbade jag med många parallella projekt och det blev till slut övermäktigt. Jag minns en höstdag då jag fick jag idén att helt enkelt bara gå ut i skogen för att söka stillhet. Jag läste några veckor senare att fenomenet ”skogsbad”, eller shinrin-yoku som det tydligen heter på japanska, gjort entré i Sverige. Idén är att när människor vistats för länge omgivna av all marknadsföring och reklam, ideologi, arbete och mänskliga påhitt, känner de till slut ett behov av att återkoppla med någonting som är mera grundläggande och naturligt.

”Vad gick ni då ut i öknen för att se?” – vi sökte något annat. Jag och min fru gick och gick, för att se hur det kändes om så bara en stund, att vistas i en miljö där vi omgavs av något helt ursprungligt. Ifrån perspektivet av denna strävan var varje lyktstolpe, varje skräpbit eller tom burk som låg i skogen, ljuden från bilarna, sådant som höll oss kvar i kletet av mänskliga artefakter. Vi gick och gick för att komma till tillståndet då vi befann oss i något sådant som ”ren natur”. Är det inte vad alla gör egentligen? ”Gånga från lamm och hem, sökande Eden”. Kyrkan kan hjälpa till här, som Dantes vägledare Beatrice.

Naturen och kyrkan har potentialen att kunna återföra oss till något som är helt connaturalis (”mednaturligt”) med vad vi är som människor, till det tillstånd som helt svarar mot den mänskliga naturen. Vi känner igen det som ”frid” eller ”äkthet”.

Vår kultur, moderna ideologier, marknadsföring och all hype har korrumperade effekter emedan naturen, familjen, vänskap och kyrkan är terapeutiska; de återför oss till vårt avsedda varande. Vi vet det därför att dessa inte behöver säljas.

Människor söker naturligt vänskap, familj, naturen och andlighet. Om kyrkan kunde kännas igen som en plats där man möter ”ren Gud”, skulle den vara ett mål att besöka för-sig-själv, på samma sätt som människor vallfärdar till skogen eller havet för-sig-själv. Nu vill vi tyvärr oftare sälja in kyrkan för vad-den-gör, jämför Svenska kyrkans överapologi ”18 anledningar att vara medlem”.

I dag omges vi hela tiden av marknadsföring, valpropaganda, hetsiga flöden, ideologier och beskrivningar av tankesätt som”fina” , ”fula”,”inne”, ”ute”. Till och med i kyrkan! ”Ren Gud” räcker inte.

Så utvecklas strategier för hur predikstolen och prästkragen kan användas som valutor i politiska strider, för att mobilisera i den-eller-den riktningen. Alltjämt med samma, bokstavligt hopplösa, motivering: ”Om inte vi gör det här, tar mörka krafter över...!”.

Om vi tror det så har vi övergett hoppet till nåden som operativ: den nåd som återställer till Guds avbild, kristusformighet. Skulle Kristi blod misslyckas med att göra dig, eller mig, till en dräglig människa, när vi ber om det? Ge Kristi blod till Sveriges folk, låt detta vara vår enda del och uppgift.

Jag tycker att vi ska betrakta politiska och ideologiska säljbudskap i kyrkan precis som vi ser på skräp i skogen – mänskliga artefakter på fel plats, som fördunklar kyrkans äkthet. När vi kommer på oss själva med att stå i färd att ”skräpa ner” heliga ytor, ytor avskilda endast för Gud – låt oss hejda oss och stilla oss.

Vad skulle hända om vi, i stället för att tillåta mobiliseringen av ideologiska säljare och låter kyrkan vara en arena för politiskt käbbel, mobiliserar ”övermiljöaktivister” som runtom i Sverige skapar ytor där vi kan möta ”ren Gud”? Heliga platser, sådana avskilda endast för Gud.

Jag skulle vilja se vad det gjorde i en församling om man bestämde sig för att leva endast så. Minns att den första förnyelsen av Europa följde av Benedikts kloster, som en oavsedd men underbar bieffekt av vad som sker när människor söker sig till Gud-för Gudsskull. Vi går fel om vi tror att våra gemenskapers förnyelse fordrar mindre än så.

Mitt budskap är inte att politik eller ideologi är oviktigt eller fult, utan att politik är som bilar eller dryckesburkar. De är bra att ha, men de hör inte hemma i skogens ”naturreservat”, och inte heller i kyrkans ”övernatursreservat”. Samhällets skick är ett resultat, 1:1, av kyrkans autencitet. Därför borde den som bekymras över vårt samhälles utveckling primärt hänge sig åt kyrkans upprättelse just såsom helig; avskild för endast Gud

Mer inom samma ämne
Kyrkosyn
Kyrkosyn
Kyrkosyn
Kyrkosyn
Kyrkosyn