Skillnaden är bara att vi – några yngre och lite äldre medlemmar i Svenska kyrkan – villvara anonyma. Vi orkar inte utsatthet och ifrågasättande, utan vill arbeta i lugn och ro med det som är Kyrkans väsentligaste budskap: att föra ut evangeliet om Jesus Kristus.

”Håller vår kyrka på att odla en rädslans kultur”, frågar Olof Edsinger. Vi vill påstå att den kulturen funnits i flera år!
Vi är församlingsarbetare och har erfarenhet av att vissa frågor samtalas helst inte om på personalmöten eller i fikarummet. Vi har erfarenhet av att det mottagits med tystnad eller avvisande att till exempel visa på material och forskningsresultat som går i annan riktning än den gällande. Att det debatteras flitigt i media har ofta ingen betydelse.

Hbtq-frågor har fått en stor dignitet i media och även i Kyrkans Tidning.
Det visar hur viktig just denna fråga blivit i förhållande till många andra ämnen.
Vi lever i ett land där det är väldigt viktigt att vara ”politiskt korrekt” det vill säga att ha de åsikter som fått stor genom­slags­kraft i samhället och anses ”rätt”.
Detta har även drabbat oss i kyrkan.

Vi upplever att man bör anamma de åsikter som nu gäller i till exempel sexualfrågor. Värderingsförändringen har gått väldigt fort. Kan man inte anamma utlevd homosexualitet och samkönade äktenskap upplever vi att det är bättre att vara tyst om man vill vara kvar i Svenska kyrkan och ha en långsiktig anställning.

Tystnadens maktspråk talar och vi vet också att vissa blir inte bara utsatta utan inte heller antagna till präster eller diakoner om de har ”fel” åsikter.
Var finns det befriade samtalsrummet? Vi vill skapa debatt där vi är lika respektfulla i mötet med varandra i Svenska kyrkan som när vi möter andra trosuppfattningar och andra kristna från olika sammanhang och länder. Svenska kyrkan vill ju vara folkets kyrka, och då måste vi få ha olika uppfattningar utan att känna oss stämplade. Centrum är ju tron på Jesus Kristus!

Hur vi hanterar sexualiteten är väsentligt för hur våra liv kommer att gestalta sig.
Vi skulle vilja ställa några frågor till kyrkans ledning. Vad säger vi till ungdomar som prövat olika sexuella möjligheter och känner sig identitetsförvirrade? Vad betyder promiskuitet i dag? Vad betyder trohet?

Hur vägleder vi vuxna människor som levt i heterosexuell relation i många år men nu känner lockelser till att pröva något annat? Vilken ställning bör vi ta till polyamorösa förhållanden? Behöver jag gå i terapi eller på hbtq-kurser om jag tycker att det normala är en livsfrukt mellan man och kvinna? Är vuxnas rättigheter viktigare än barnets?

Vad säger man till någon som önskar få veta var de bibelord finns som handlar om man och kvinna, trohet och sexualitet? Vågar vi lämna ut dem överhuvudtaget eller är det bättre att vi håller oss till mer ”säkra” bibelord som vi tror inte behöver tolkas?
I Luleå stift delade kyrkan ut kondomer vid Pridefestivalen i år med texten: ”Störst av allt är kärleken” från 1 Kor.13:13. Under­tecknat med Svenska kyrkan. Kan det möjligen misstolkas?

Finns det någon sexualetik inom kyrkan som skiljer sig från vad RFSL rekommenderar? Kan vi som kyrka vägleda varandra och andra människor i dessa frågor?
Hur kan vi vara salt i världen?

Församlingsarbetare

Fotnot: Denna gång gör Kyrkans Tidning ett avsteg från vår policy att alltid underteckna debattartiklar med namn. Men debattredaktionen har namnen på skribenterna bakom artikeln.