Det är mycket som måste göras i en församling i Svenska kyrkan. En del står i regelverket. Annat brådskar för att människor står framför oss och påtalar behoven. Sedan finns det annat som är helt nödvändigt för en kyrka, men som ändå kan bli bortglömt eller nedprioriterat.

Avgörande för Svenska kyrkans överlevnad är ett pågående samtal om tro. Vi måste prata med varandra öppet och ärligt för att behålla både riktning och styrfart på kyrkans skepp. Ändå är vi många som upplever att samtalet avtar på olika håll. Vi kommer oss inte riktigt för och vi har inga tydliga rutiner. När vi sällan ordnar samtal om tro, blir också de spontana samtalen lidande.

Jag har lyssnat till ett stort antal präster när de möts efter ett år i tjänst. En av deras vanligaste erfarenheter kan uttryckas så här: ”Jag har ett underbart arbete. Jag får möta så många människor och prata om livets största frågor. Det märkliga är bara att jag så sällan pratar på djupet med mina arbetskamrater.”

Under det senaste halvåret har jag mött ett stort antal ledare i kyrkans barnverksamhet. Med rätta är de stolta och glada över sin verksamhet för barnen. Men många är osäkra i sin roll gentemot barnens föräldrar. En vanlig fråga är: ”Hur ska jag frimodigt kunna tala om tro med föräldrarna, när jag inte alls har någon vana att tala om tro med andra vuxna?”

För oss som kyrka är det här förstås allvarligt. Om kärnverksamheten ska fyllas av liv måste kärnan vara synlig och hörbar. I luthersk tradition finns kyrkan där evangelium blir hört och mottaget. För att vi ska kunna tro att vi är älskade och att Gud har en framtid för världen, så måste det sägas. För att vi ska kunna ta det till oss måste det förmedlas enkelt och ärligt av människor som vi.

Svenska kyrkans verksamhet är så värdefull. Och just därför måste den kompletteras med ord om varför vi gör det vi gör. För att vara mer än lagom öppna mot människor i samhället behöver vi påminnas om Jesu sätt att leva och vara. För att fortsätta försvara den svagare och sätta barnen i centrum måste vi prata om den Gud som Jesus visar oss.

Vi kan se det i historien. Det har aldrig varit bra för kyrkan att tron bara benämns av några få och i offentliga sammanhang. I tider när det bredare samtalet har avtagit har kyrkan fört en tynande tillvaro eller blivit redskap för andra krafter i världen. Men när många människor deltagit i samtalet, då har det bubblat av liv.

Så var det i kyrkans allra första tid, efter reformationen, i väckelsetider och tider av befrielseteologi. För att nämna något. Och det är samma sak i dag. Där vi delar tankar om livet i våra gudstjänster och i vår vardag fylls rummen av tro och liv. När olika röster hörs och samtalet angår mitt liv och ditt liv, då har vi något att prata om, att lyssna på och att leva för.

En orsak till att samtalet avtar kan vara bristen på kunskap. Därför finns i dag särskilda pengar avsatta för att främja undervisning och mission. Men bara utbildning är inte nog. Vi måste också förändra samtalskulturen. Det räcker inte att skicka någon på kurs, om inte ett samtal på hemmaplan bär vidare. Därför kallas den rikstäckande satsningen ”Dela tro, dela liv”.

Här finns gott om pengar att söka. Troligen hinner man inte fördela pengarna innan tiden för satsningen går ut. Det kan man förstå, för både stiftens och församlingarnas kraft att delta i nya projekt är begränsad. Men det ger oss anledning att samtala om samtalet, och tala om att tala tro. För om det handlar om kyrkans överlevnad, då borde vi väl ta alla chanser?!

Själv är jag engagerad i delprojektet ”Tala tro”, som vill stärka samtalet om tro dels i kyrkans inre kretsar av förtroendevalda, anställda och ideella medarbetare, dels i kyrkans mest öppna barnverksamhet. Nio pilotförsamlingar vill öka sin kompetens och frimodighet, och inte minst ändra en kultur. Små steg vänder en trend. Små stunder rymmer stora samtal.

15 minuters djupa samtal i små grupper de gånger medarbetarna möts får stor betydelse. Vad längtar du efter? Vad önskar du för våra barns framtid? Vad vill du tro att Gud kan göra? Sådana frågor kan inleda samtalet. Också förtroendevalda ger sina möten en ny ram. Efter en inledande psalm ställs frågan: Nämn ett ord eller en rad i psalmen och vad den betyder för dig. I grupper om två eller tre når samtalet det djup som platsen, tiden och vi själva medger.

Också barnföräldrar lockas till samtal. Små markörer i rummet gör fler samtalsämnen okej för föräldrarna som tillbringar timmar med sina barn i kyrkans öppna hus. Ibland finns oanade möjligheter. Barnkörföräldrar som vistas 30 minuter i veckan i kyrkans kapprum. Som mer än gärna skulle sitta lite bekvämare, få en kopp kaffe och varför inte samtala en stund?

Sven Hillert
Ledare för projektet Tala tro i Karlstad, Skara och Uppsala stift.